I höst har det getts ut hela två böcker om klass. Och för att få en passlig känsla av bråk så har den ena boken "Obs! Klass" getts ut på Schildts förlag medan Söderströms förlag väntade till den hetaste säsongen och lanserade sin klassbok "De andra. En bok om klass" passlig till Bokmässan i Helsingfors. I den sistnämnda har dessutom språkaspekten tagits upp genom att Söderströms klassbok låter både representanter för det första inhemska språket och dessutom en nyfinländare komma till tals.

Jag vet inte vem som är upptagen med de här frågorna. Den klass jag tillhör (och vilken är den?) bekymrar sig inte om sådana frågor. Så det måste ju betyda att det är någon annan än jag som sitter och delar in oss alla i olika fack. Men vem eller vilka är "någon"? I SFP pratar man i varje fall inte om klass, lär ju Ulla-Maj Wideroos ha sagt för inte så länge sedan. Frågan är om inte SFP borde göra det, ifall det finns behov av en sådan diskussion. Det har ju trots allt kommit ut två klassböcker på en höst.

För mig är det förvirrande att uppdelningar behövs, och vad säger det om mig att jag tycker på det sättet? Är klass viktigare för dem som upplever sig tillhöra en högre klass eller en lägre? Det här låter lite som de där personerna som testar sin IQ bara för att förvissa sig om att de är smartare än andra. Jag vägrar ta IQ testet för att jag helst inte veta ifall jag är dum

Tätt förknippad med klassfrågan är språkfrågan, den eviga bråkfrågan. Hur många procent av den ena eller den andra historiska kvarlevan måste det finnas för att den ska kunna vara existensberättigad? Hur mycket får svenskan kosta? Varför inte ryska i stället för svenska och andra frågor som ter sig rätt idiotiska om man ser på Finlands och Sveriges gemensamma historia. Men språk förknippas också tätt med klass, och på finska diskussionsforum framställs den finlandssvenska klassen, eller ska vi kanske säga det finlandssvenska kastet, som dekadenta rikemansbarn som sysslar med att åka på silverbricka ner för de mattbeklädda trapporna i sina vänners villor, kanske på adressen Brändövägen 8. Samtidigt finns det finskspråkiga som inte har någon aning om hur många finlandssvenskarna är, inte minst i maktens korridorer.

Okunskap är ett tomt kärl. Ifall det kärlet fylls med negativ, vilseledande information om vad finlandssvenskhet är så blir det troligen snart den rådande åsikten bland den stora majoriteten. Kanske till och med bland finlandssvenskarna själva. Jag för min del talar inte svenska på Stockmann. Inte i någon annan affär heller. Jag vill helt enkelt inte genera personen framför mig genom att propsa på att få använda ett av de officiella språken i Finland, som den här personen inte behärskar. Så jag byter till finska för att göra det lättare för alla, och samtidigt gräver jag finlandssvenskhetens grav med min egen lilla spade. Ett språk som inte hörs och inte syns, finns inte heller.

För mig känns det som om finlandssvenskheten aldrig hade varit lika hotad som nu, i samband med kommunsammanslagningar, det seglivade pratet om den nya medieavgiften som enbart en djävulsk plan för att bekosta finlandssvensk (alltför dyr) media och planer på tvåspråkiga skolor. Ifall allt går i den riktning som vi gladeligen verkar låta det gå, kommer vi snart inte att behöva diskutera i varje fall finlandssvenska klasser.