Jag sitter i Stockholm och skriver denna kolumn. Hela dagen har jag lyssnat på en mängd talare på ett seminarium, där man pratar om arbetslivets framtid i Europa. Seminariet är ett av alla andra motsvarande som Sverige organiserar som EU-ordförandeland. OECD-forskare, alla andra forskare också, berättar för oss att vi är mitt i den ekonomiska kris, som föddes i bankerna och andra finansfirmor, och det betyder att vi vanliga löntagare får betala notan.

Vi borde förstå att ekonomin kan förbättras endast genom att vi är längre i arbete, att vi mår bättre på jobbet, att vi förtjänar mindre pengar i vårt arbete, att vi är mera flexibla i vårt arbete, och att vi förstår hur svårt det är att driva företaget I globaliserade världen.

Jag känner mig konstig, liksom om jag satt på fel plats. Och visst, det är sant att det inte finns alltför många som representerar fackföreningsrörelsen i salen.

Det verkar finnas en sanning hur klara krisen — och den sanningen heter en flexibel arbetsmarknad. Och ganska många tycker att det är sanningen, och det är den politik vi bör följa. Det hörs bara några enstaka kommentarer av folk som vågar ifrågasätta den europeiska sanningen.

Efter seminariet köpte jag en kalender, där de poserar, de 70-talets berömda dansgrupper. Den varma känslan som kommer till mig från alla härliga bilder, har kanske någon dag också härskat här i Sverige. Men den kan man inte känna längre — inte ens i Sverige! Och det är skrämmande. Om det svenska folkhemmet har försvunnit — det som man kan känna genom 70-talets bilderna — vad kommer att hända med det skandinaviska välfärdsamhället! Finns det något sådant längre?

Vi måste få det tillbaka. Först skall vi till butiken, och köper vinylskivor av Bennys, Perikles, Roys, Pelles, Ken Erlings, Tonix, Wigz ...

Skribenten är intressebevakningsdirektör på FFC