Sanningen torde ligga någonstans däremellan. Och ibland finner man den i Eckerö på Åland.

Jag talar om GraceÅland, Johan Karrentos och Pauliina Punkkis Seportaget-dokumentär som gick ut för ett par veckor sedan och som är hur "politisk" som helst – utan att en sekund ägna sig åt det sedvanliga käbblet om ditt och mitt (och centerpartiets).

Det här är historien om Ronald Karlsson, den 62-årige entrepenören som driver ett hotell tillsammans med hustrun Sirpa. Och när den gode Ronald inte står i köket står han på scenen, i full mundering, med en Elvis-show som lockar besökare från när och fjärran.

Höftarbetet lämnar en del att önska, men rösten är i skick och det är inte att ta fel på yrkesstoltheten och ambitionerna. Efter kvällens spelning kostar Eckerö-Elvis på sig att drömma om de stora arenorna, en egen klubb på Manhattan.

Men det lär nog förbli en dröm, för efter femton år i showbisnes låter "gubben" förstå att nu får det räcka. Det oaktat kommer sig filmmakarna, kanske av en slump, kanske inte, för att peka på en om inte finlandssvensk så åtminstone åländsk överlevnadsstrategi som med god vilja kunde kallas för just politisk.

Men det här är inte politik som festtal och seminarier, som hundar, katter och kärringar, utan som vardag och verklighet. Som hårt arbete och fixa idéer, som att få saker gjorda och ta hand om varandra.

Det finns en slående om än undanskymd scen i filmen som tyder på att en av bygdens egna söner tagit ett glas för många, sommarkväll som det är. Men inte att Sirpa/Priscilla står rådlös, hon lovar att hålla killen i "förvar" tills någon vänlig själ plockar upp honom.

Det samlingspartistiska svaret på dilemmat vore att kalla på polisen och försvarsmakten, medan centerpartiet kontrar med att hålla momsen för restaurangmat på en sådan nivå att även krögarparet hamnar i sticket.

Regeringspartnern Sfp föreslår som vanligt en (dålig) kompromiss och en ny färja och inom De gröna frågar man sig ifall elgitarren kunde bytas ut mot en akustisk gitarr. Socialdemokraterna vill se en ung kvinna på scenen – strunt i det att hon inte har så mycket att komma med – och Sannfinländarna skulle helst av allt göra sig av med hela kobben.

Så kom inte och säg att det inte görs politisk film i Finland. Jämfört med det här är Anneli Jäätteenmäki-dramat Statsministern bara papper (uttalas "paper").

Samma på finska så att även språkhandikappade statsministrar fattar.

DOKUMENTÄR
"Apostlahästerna", bland helgon och dårar på väg till Santiago, FST5 från 12/11
– Så mycket liv som det var tidigare i år om Peter Lüttges vandring längs den uråldriga pilgrimsleden, modell Santiago de Compostela, vore det oklokt att inte ratta in också teveversionen. I den tredelade dokumentärserien möter vi troende och hihuliter, folk och fä, katoliker, joggare och enmansfilmteam.

DISKUSSIONSPROGRAM
"Sjunde himlen", Maarit Tastula med gäster funderar och resonerar, TV2 från 22/11
– Maarit Tastula är en av de där teveredaktörerna som har inte endast talets utan också lyssnandets gåva, plus hon har en auktoritet som gör att samtalet sällan hamnar på villovägar. I Tastulas nya diskussionsprogram tangeras livet och samhällsutvecklingen ur många olika synvinklar, med långsamhetens lov för ögonen.

TV-FILM
"De andras liv", spioneri, paranoia och mänsklig tragedier i Stasis regi, FST5 7/11
– Det är nu tjugo år sedan Murens fall och så bullar även finländsk television upp med en bredsida tysk dramatik från åren innan och efter. Bäst är Florian Henckel von Donnersmarck De andras liv (Das Leben der Anderen), ett i högsta grad gripande drama om en Stasiagent som lever sitt liv genom sina undersökningsobjekt.