Arbetsgivarnas hållning är kluven. Man vill ha förankring av löneförhöjningarna vid 0,5 procent men är inte beredd att ge någonting i utbyte. Avtal på central nivå avvisas totalt, men samtidigt är centralstyrningen inom arbetsgivarlägret hård. Också branscher som klarar sig bra förutsätts hålla sig till den allmänna, ensidigt bestämda, linjen. Hur går nu detta ihop med den av arbetsgivarna så omhuldade principen att löneuppgörelserna skall utgå från varje branschs ekonomiska bärförmåga?

"Vi har att se fram emot
ökad konfliktbenägenhet
på arbetsmarknaden."

I realiteten har arbetsgivarnas ankare redan släppt. Det fick egentligen aldrig fäste. I de branscher där man lyckats nå en uppgörelse går jargongen att problemet inte var att komma överens om löneförhöjningarna i sig, utan hur man skulle kamouflera dem så att det inte syns vilken inverkan avtalet de facto har på löneutvecklingen. Det måtte vara frustrerande för de enskilda arbetsgivarförbunden att tvingas till dylikt narrspel.

Övergången från att starkt centraliserat arbetsmarknadssystem till ett mer decentraliserat har lindrigt sagt visat sig betydligt svårare än man på arbetsgivarsidan föreställde sig. Det kommer att krävas många omgångar ännu innan systemet löper. Om det nånsin går att få det att löpa. Vi tvivlar.

Den mest realistiska bedömningen måste bli att vi har att se fram emot ökad konfliktbenägenhet på arbetsmarknaden. Det ligger i sakens natur när antalet aktörer mångfaldigas. Med tanke på samhällsintresset är det en olycklig utveckling. Men ser man det ur snävt facklig synvinkel finns det också fördelar. Konflikter är aktiverande.

Apparater mår bra av att smörjas ibland. De fackliga vaselinnissarna kan se fram emot arbetsdryga tider. Det är bara att önska dem lycka till — och trevlig jul till alla!

HANS JERN