Så på den kanten var det inga problem. Det som gör mig orolig är att publiken bestod nästintill uteslutande av kvinnor i övre medelålder och uppåt. Och inget fel i det. Den kategorin människor är kulturarbetarens bästa vänner: vår livförsäkring, vår bekräftelsereserv, grunden för vår existens. Det som skrämmer är den tanke som slog mig då jag stod där med headsetet över öronen och min senaste bok i handen: vad händer när alla de här är borta?

Många tror att vi författare har ett spännande inre liv. Men det vi drömmer om är pensionen. Det beror på att pension för oss är något väldigt osäkert. Nästintill ouppnåeligt. Man vet nämligen aldrig om man får den. När man uppnått föreskriven ålder kan man ansöka. Och hoppas. Och beviljas man har man för första gången i sitt författarliv en säker inkomst.

Det är det man drömmer om där man poserar med blicken i fjärran.

Och lever för, tänkte jag säga. Men det vore kanske att ta i.

Jag har ett drygt år kvar till femtio. Jag måste alltså försöka överleva, i en första etapp, i femton år till. Sedan kan jag hoppas på att beviljas pension.

Men fram till dess?

Jag såg ut över de här kvinnorna och önskade att de skulle leva och läsa i oändlighet, men insåg också, eftersom jag tillhör den nyrealistiska vågen i nordisk litteratur, att det knappast kommer att bli så.

Kan man hoppas på deras döttrar som nu torde vara i min ålder? Läser de böcker? Går de till biblioteket och lyssnar? Väntar de på att få träda till då de gamla faller ifrån?

Man hoppas. Men det är osäkert. Och vad gäller männen är det ännu osäkrare. Eller rättare sagt: vad gäller männen är det bombsäkert.

De kommer inte.

Häromdagen läste jag en finlandssvensk roman som gavs ut för hundra år sedan. En av romanfigurerna är på besök hos sin vän doktorn och står och tittar i bokhyllan. Är det skönlitteratur, säger han, att en vuxen karl ids med sånt!

Jomen.

Fast helt i sten ska det väl inte vara skrivet. Läsningen bland Sveriges långtradarchaufförer har ökat under senare år tack vare ljudböcker och arbetsplatsbibliotek. Fast den utvecklingen riskerar nu att brytas eftersom den svenska regeringen hellre satsar pengar på marknadsanpassning är läsfrämjande insatser.

Så männen kommer inte. Mitt hopp står fortfarande till de trogna besökarna på bibliotekens författaraftnar.

Till dem, och deras döttrar.