Det senaste exemplet är den uttalade viljan att överföra Karlebysvenskarnas regionala service till Uleåborg, med en ettårig prövotid under vilken de stackars helfinska tjänstemännen därstädes förutsätts lära sig ge fullvärdig service på svenska. Alla som haft med dessa saker att göra vet med nästan hundraprocentig säkerhet att det företaget är dömt att misslyckas om man nu inte går in för en omfattande rekrytering av folk med svenska som modersmål. Något som förefaller relativt osannolikt och svårgenomförbart i en nästan helfinsk omgivning.

Alltför ofta tycks det mig ändå att expertisen nog skulle finnas, men utnyttjas dåligt, eller att kostnaderna används som svepskäl för att strunta i hela saken. Det allt avgörande är alltså den goda viljan. Den låter sig i sin tur dåligt påverkas av lagar och instruktioner.

Det har redan, mera eller mindre i skymundan, gått därhän att snart sagt inga centrala myndigheter klarar svensk service klanderfritt. Språklagens bokstav försöker man visserligen uppfylla åtminstone när det gäller skriftliga spörsmål. Men detta sköts med hjälp av en redan från förut överbelastad översättarfunktion som först översätter det inkommande brevet och sedan det utgående svaret. Undra på om den frågande medborgaren ibland kan ha svårt att förstå svaret.Härvid ingen skugga över de som översätter, de gör sannerligen sitt bästa, att översätta krångligt byråkratspråk hör inte till det lättaste.

En god service kräver också att man kan ge muntliga råd och anvisningar, och hur detta ska ordnas i Uleåborg för de Karlebysvenskar som inte klarar finskan är tills vidare höljt i dunkel, när det inte tycks kunna ordnas ens i huvudstadsregionens ministerier eller kommuner, där den svenska rekryteringsbasen i princip är den bästa i hela landet.

Det kanske mest tragikomiska i sammanhanget är att så många akademiskt utbildade finlandssvenskar, Herr O inbegripen, på grund av språkomgivning och livsöde till övervägande del jobbar på finska, och alltså inte är inbegripna i processen att ge god betjäning på svenska i detta land.

Om man vill göra något för att radikalt förbättra den svenska servicen i detta land borde man därför kanske ge upp hyckleriet och i stället konsekvent bygga upp helt svenskspråkiga kommunala, regionala och statliga betjäningsenheter. Därvid framstår till exempel Kommunförbundets och Rundradions svenska enheter ingalunda som historiska fossiler utan som lysande exempel på vad som är möjligt om man med god vilja vill sköta saker som de ska skötas. Detta kan förefalla som ett utopistiskt förslag men det skulle kunna bespara både översättarna och de finskspråkiga tjänstemännen en hel del "blod, svett och tårar".