
Mikael Forss
Om språk och förvaltning
Debatten
om svensk betjäning inom offentliga sektorn och dess vara eller inte vara går allt som
oftast het. Det är i och för sig inte nytt. Det som är nytt är däremot att man nu
synbarligen på högt beslutsfattarhåll vill fatta medvetna beslut där man redan på
förhand kan säga att den svenska betjäningen inte kommer att fungera
tillfredställande.
Det senaste exemplet är den uttalade viljan att överföra Karlebysvenskarnas
regionala service till Uleåborg, med en ettårig prövotid under vilken de stackars
helfinska tjänstemännen därstädes förutsätts lära sig ge fullvärdig service på
svenska. Alla som haft med dessa saker att göra vet med nästan hundraprocentig säkerhet
att det företaget är dömt att misslyckas om man nu inte går in för en omfattande
rekrytering av folk med svenska som modersmål. Något som förefaller relativt osannolikt
och svårgenomförbart i en nästan helfinsk omgivning.
"Det har redan gått
därhän att
snart sagt inga centrala myndigheter
klarar svensk service klanderfritt."
Detta att ordna en omfattande svensk service är nämligen ingen enkel
fråga och det finns inga lätta genvägar. Man är tvungen att ta hänsyn både till det
språkliga och till den allt mera krävande kompetensen. Ett argument som också dyker upp
förr eller senare är förstås kostnadsfrågan. I enskilda fall blir vi därför helt
enkelt tvungna att acceptera att vissa typer av service inte finns tillgänglig på
svenska, helt enkelt därför att expertisen saknas.
Alltför ofta tycks det mig ändå att expertisen nog skulle finnas, men utnyttjas
dåligt, eller att kostnaderna används som svepskäl för att strunta i hela saken. Det
allt avgörande är alltså den goda viljan. Den låter sig i sin tur dåligt påverkas av
lagar och instruktioner.
Det har redan, mera eller mindre i skymundan, gått därhän att snart sagt inga
centrala myndigheter klarar svensk service klanderfritt. Språklagens bokstav försöker
man visserligen uppfylla åtminstone när det gäller skriftliga spörsmål. Men detta
sköts med hjälp av en redan från förut överbelastad översättarfunktion som först
översätter det inkommande brevet och sedan det utgående svaret. Undra på om den
frågande medborgaren ibland kan ha svårt att förstå svaret.Härvid ingen skugga över
de som översätter, de gör sannerligen sitt bästa, att översätta krångligt
byråkratspråk hör inte till det lättaste.
En god service kräver också att man kan ge muntliga råd och anvisningar, och hur
detta ska ordnas i Uleåborg för de Karlebysvenskar som inte klarar finskan är tills
vidare höljt i dunkel, när det inte tycks kunna ordnas ens i huvudstadsregionens
ministerier eller kommuner, där den svenska rekryteringsbasen i princip är den bästa i
hela landet.
Det kanske mest tragikomiska i sammanhanget är att så många akademiskt utbildade
finlandssvenskar, Herr O inbegripen, på grund av språkomgivning och livsöde till
övervägande del jobbar på finska, och alltså inte är inbegripna i processen att ge
god betjäning på svenska i detta land.
Om man vill göra något för att radikalt förbättra den svenska servicen i detta
land borde man därför kanske ge upp hyckleriet och i stället konsekvent bygga upp helt
svenskspråkiga kommunala, regionala och statliga betjäningsenheter. Därvid framstår
till exempel Kommunförbundets och Rundradions svenska enheter ingalunda som historiska
fossiler utan som lysande exempel på vad som är möjligt om man med god vilja vill
sköta saker som de ska skötas. Detta kan förefalla som ett utopistiskt förslag men det
skulle kunna bespara både översättarna och de finskspråkiga tjänstemännen en hel del
"blod, svett och tårar".
Löntagaren
10.12.2009 nr 10/09
|