Ankarbarn är barn som kommer som flyktingar och/eller asylsökande. De kan senare ansöka om familjeåterförening, alltså om att få sina föräldrar och eventuella syskon till det land som beviljat dem asyl.

Inom fackföreningsrörelsen är det Finlands Näringsliv EKs löneankare som är aktuellt och antagligen kommer att förbli det tills vinterns och vårens avtalsrörelser är i hamn.

EK säger kategoriskt nej till inkomstavtal, centrala löneuppgörelser. "Sådana beaktar inte lönebetalningsförmågan inom enskilda branscher" har förklaringen lytt.

Nu kräver EK att ingen bransch får gå med på högre löneförhöjningar än 0,5 procent — den löneförhöjning som teknologiindustrin avtalade om tidigare i år. Det finns branscher som mycket väl klarar av att betala ett högre lönelyft än 0,5 procent, men det går inte. Förhandlingarna drar ut på tiden, riksförlikningsmannens insatser behövs för att lösa knutar som inte hade uppstått om inte EK hade kastat sitt löneankare och har gett hårda bud till sina medlemsförbund om hur mycket de får låta lönerna stiga.

Inkomstavtal, det som populärt kallas tupo och inpo, där arbetsgivarna, arbetstagarna och statsmakten diskuterade och avtalade har alltså bytts ut till diktat från arbetsgivarcentralen. Det är löneankaret på 0,5 procent som ska gälla.

Till all lycka lyckas inte ens EK med detta — vi har på sistone fått åtminstone två avtal med högre höjningsprocent. Först ut med att få mer — 0,7 procent — var pistarbetarna på skidcentren. Men det krävdes strejker under några veckoslut och medling av riksförlikningsmannen för att nå dit.

Det har på sistone igen florerat en del hemgjorda översättningar av finska arbetsmarknadstermer till svenska.

Arbetsgivarnas centralförbund heter på finska Elinkeinoelämän keskusliitto, förkortat EK. På svenska heter organisationen Finlands Näringsliv och inget annat. Samma förkortning används på finska och svenska.

I det ekonomiska läge som råder är det många äldre arbetstagare som sägs upp för att slussas till pension via den s.k. pensionsslussen. På finska kallas detta fenomen eläkeputki.

En del radioredaktörer har börjat använda dialektala former i sitt i övrigt vårdade språk, vilket får mig att gissa att det helt enkelt är fråga om bristande kunskaper

Substantiv som lyder lika i singularis och pluralis såsom år, hus, tak, barn heter i bestämd form pluralis åren, husen, taken, barnen. Något extra a i slutet behövs alltså inte, även om man säger så i bland annat mitt modersmål, östnyländskan.

Glad jul och gott nytt år!