När Löntagaren tittar in vid 19-snåret en fredag i april har
servitrisen Raija Krookila just börjat sitt pass. Arbetskamraten nickar adjö och
Raija är ensam i jobb fram till kvart över två på morgonnatten.
– En timme till är det riktigt lugnt. Först kring midnatt tar den verkliga
ruschen vid, säger Raija medan hon blixtsnabbt plockar glas, blandar drinkar, fyller
ölstop och bär den proppfulla brickan till stamkunder vid ett par bord. Skämt och
skratt fyller rummet, tonen är hjärtlig mellan Raija och männen och kvinnorna i övre
medelåldern.
– Personalen här är toppen, säger en dam och prisar serveringen till borden,
sällsynt i pubvärlden i dag.
Vara sig själv men inte sur
Det syns på Raija att hon trivs med jobbet. Vänlig och glad, inga sura miner är
hennes melodi.
– Har jag en dålig dag får det inte synas. Har kunden också en dålig dag får
jag bara lägga på ett par kol, känna mig för, växla några ord. Det försöker jag
göra med varje kund, men för länge får det inte bli — då blir det gnäll vid de
andra borden, säger Raija som är sig själv i jobbet. Ingen hurtfriskhet, ingen påtagen
roll här inte.
– En stark karaktär måste man ha, och inte haja till för det allra
minsta. Blir jag arg, går jag åt sidan några sekunder, säger några välvalda ord
högt för mig själv, och så tillbaka i jobbet igen. Ett plus med att jobba ensam är
att det ju inte är några problem med kemin bakom disken, skrattar hon.
Speciellt uppskattar Raija jobbet för att det är socialt och omväxlande. Med åren
har hon fått ett gott öga för att kolla in kunder och deras sinnesstämning.
– Här gäller det att vara psykolog, ordningsvakt och ibland också läkare. Vi
måste kunna avgöra om en kund fått ett glas för mycket eller drabbats av en
sjukdomsattack.
Enda jobbet för mig
Raijas första jobb som servitris var på Loimaan Seurahuone på 1960-talet. Några år
prövade hon på kontorsjobb, men trivdes inte. Arbetsplatserna sedan dess har varit
många, likaså arbetsuppgifterna: servitris, hovmästare, turat som skiftschef med mera.
– Byta bransch har jag aldrig ens tänkt på. Visst finns här olägenheter: drag
då ytterdörren går i ett, stekhett sommartid med stora fönster, buller men där kan
jag själv sänka ljudet, ler hon.
Vanha Mestari är dock en lugn pub, ett ställe där folk umgås
och störande beteende är en sällsynthet. Blir det bråk kallar Raija på polis, om det
inte går att tala kunden till rätta.
– Lite tjafs kan det bli då jag frågar om idbevis, men där gäller det att vara
hård.
Jobbet känns i axlar, fötter, knän. I kombination med oregelbundna arbetstider, inte
minst sena kvällar, är det få som stannar till pensionen, utan byter till lättare
jobb. Men nyrekryteringen är inget problem. Servitörsyrket är populärt igen bland
ungdomar, sedan kockboomen — en följd av de otaliga matprogrammen på tv — lite
mattats av.
Stressen gör en mer försiktig
Jobbet kan vara stressigt ibland. Men stressen har det positiva med sig att olyckorna
minskar, säger Raija bestämt.
–
När jag vet att det är brått, är jag automatiskt mer försiktig. Skärsår och sånt
sker då det är lite för lugnt, filosoferar hon.
Efter nattskift tar Raija sig en bit mat hemma, torkar av sminket och tar en dusch.
Går det inte att somna, stiger hon upp och läser en tidning.
Stegen i jobbet ger motion tillräckligt. Sportar gör Raija inte, men cyklar gärna.
– Umgås med vänner och gå på en konsert då och då, är en bra avkoppling. Om
möjligt, jobbar jag nog till pensioneringen, säger Raija Krookila innan hon pilar iväg
med en tung bricka till de glada stamkunderna igen.
INGEGERD EKSTRAND
Foto ROBERT SEGER
