– Man har inte hört någonting om det projektet, skrattar
Melin, som redan för många år sedan — som aktiv inom assistentföreningen —
tog initiativ i frågan.
För att förstå den rådande situationen måste man se tillbaka på historien, menar
Melin. Vi hade det grundande stadiet på vardera sidan om sekelskiftet 1800–1900. Då
grundades olika förbund och FFC. Det var ett klassbaserat system som levde sin tid.
– Början till den moderna fackföreningsrörelsen vill jag datera till
1960-talet, då löntagaridentiteten skapades, FFC enades och den finländska
arbetsmarknadsmodellen byggdes upp. Det var då de unga i facket som byggde rörelsen. Då
organiserade man sig inom fackförbund, menade att facktillhörigheten var en
medborgarrättighet och arbetarna ville ta vara på sina egna intressen.
– Den finländska fackföreningsrörelsen har inte förmått förnya strukturerna
och handlingsmodellerna från 1960-talet, fastän omvärlden har förändrats helt sedan
dess. Arbetslivet, sätten att organisera det och modellerna för relationen mellan arbete
och kapital har omorganiserats fullständigt. Den gamla uppdelningen mellan arbetare och
lägre och högre tjänstemän gäller inte längre. Det finns ingen plats kvar för den
uppdelningen i arbetslivet, men den hänger stadigt kvar i fackföreningsrörelsens
strukturer.
Onödig klyfta mellan arbetare och tjänstemän
– Om man utan barlasten från det förflutna ser framtiden an, måste man sopa
undan allt gammalt. Eller kanske man skulle hålla kvar Akava, för i dagens läge finns
det rum för allra högst två centralorganisationer. Det FFC- och det STTK-organiserade
arbetets karaktär, arbetsvillkor och kompetenskrav står ytterst nära varandra. De
utredningar om arbetsförhållandena som har gjorts har en längre tid pekat på likheten
mellan dessa två grupperingar.
– Men det är egentligen för sent att utgå från ett helt rent bord. Det beror
på att människor är bundna vid sin egen karriärstig och på att förbundsidentiteten
är stark. En tjänsteman eller tjänstekvinna vill uppleva en skillnad jämfört med
arbetarna, även om den egna lönen och arbetsförhållandena vore sämre. Det här är
faktorer som påverkar valet av fackförbund.
Andra faktorer som spelar in är kön och ålder. De är ofta faktorer som man mycket
lätt snubblar på.
– Det är män som styr arbetslivet och fackförbunden fastän över hälften av
löntagarna är kvinnor. Och åldern är viktig vid reformer. På 1960-talet var det de
unga som förnyade facket, men i dag sitter samma individer kvar vid makten. Visst är
erfarenhet viktig när man bygger framtiden. Men också nu borde förnyarna vara de som
bygger rörelsen för sig själva. Inte behövs där några anttirinne- eller
laurilylyfigurer. Vi femtioplussare har ett annorlunda perspektiv och vi skall inte
längre bygga facket för oss själva, betonar professor Harri Melin.
Man måste fundera över problematiken att inte försvara utan snarast driva
människors intressen. Framtidens fackföreningsrörelse är inte en massa av järnnävar
utan en rörelse som svarar på de mångahanda behov som individer och sakkunniga har.
– De gamla strukturerna sitter så hårt fast att jag inte ens kan föreställa
mig vilket slags rörelse de unga vill ha eller behöver för sina intressen, medger Harri
Melin.
Nätverk och divisioner
Trots att professorn i sociologi, Harri Melin erkänner att han inte kan föreställa
sig det framtida facket, går det inte att ta miste på hans iver när han dryftar olika
alternativ. Det kunde till exempel vara till hjälp, när man förutspår framtiden, att
se på de stora koncernernas sätt att organisera arbetet.
– De har en organisation som ser ut som ett spindelnät, med celler och team,
nätverk och projekt. Kunde facket fungera på samma vis? Facket kunde byggas upp kring
divisioner, som består av exempelvis välfärden i arbetet, arbetslivsutveckling,
livslångt lärande, samarbetet mellan arbetstagare och arbetsgivare och så ytterligare
löner och arbetsvillkor. Divisionerna skulle verka inom sina specifika områden och driva
olika projekt. De nuvarande förbunden skulle försvinna. En röd tråd som lätt kan
förena alla löntagare är välfärden i arbetet och arbetslivets utveckling.
– Det vore synnerligen vist att lyfta fram en temabaserad intressebevakning som
organisationsmodell. Om det inte är möjligt borde man åtminstone så fort som möjligt
kunna bygga större förbundshelheter. Och öka alla former av samarbete, tillägger
Melin.
Kongressperioden är alltför långsam
Harri Melin har noga följt med förändringarna under de senaste åren. Om man
förbereder en förändring under en eller två kongressperioder så går man en absolut
för långsam väg. När det finns en klar strategi och vilja att förverkliga den borde
man lätt kunna arrangera en extra ordinarie kongress under en endaste dag och med
betydligt mindre kringarrangemang, menar han.
1960-talet hade ett klart program. Vilken är i dag fackets syn på framtiden? Vilket
slags finländskt samhälle vill facket ha om tio eller tjugo år? Melin anser att facket
klart borde kunna säga ut vad det vill om fem år. Och sedan berätta vad man ämnar
göra för att uppnå sitt mål.
– Sätt fart på påkarna bara, uppmanar Melin.
Mjuka värden framtidens hårda kärna
Melin anser att man redan i dag klart kan påvisa att prioriteringarna kommer att
förändras. Arbetstid och arbetsförhållanden har redan nu blivit toppfrågor.
– Sociologerna har redan länge talat om en green capitalism. En hållbar
utveckling är det enda alternativet. Om facket vill ha fingret på tidens puls måste det
röja vägen för denna gröna kapitalism. Facket borde kräva sådana ekonomiska
lösningar som styr en hållbar utveckling. Vi kan inte heller sluta våra ögon för
ojämlikheten i världen. Fackföreningsrörelsen har ju varit solidarisk i alla tider.
Den gröna kapitalismen är enligt Melin ett naturligt framtidsval eftersom den rena
kapitalismen har kommit till sin vägs ände.
– Kina lägger ut verksamheter till det billigare Vietnamn. Var ska man härefter
finna billigare arbetskraft, kanske någonstans i Afrika. Men då har man gjort en resa
runt hela jordklotet! Det finns inte längre billigare arbetskraft. Den internationella
fackföreningsrörelsen har ett viktigt uppdrag i att driva de allra svagastes intressen.
– Vad vi behöver inom facket nu är ett samhällsengagemang och en rivig debatt.
Idealism är inte förbjudet och utopier behövs. Juristernas och ekonomernas
överbetonade roll är utspelad, dessutom är ju utopier förbjudna för vardera. Jag
efterlyser mera arbetslivsexpertis.
AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA
