Det här säger processkötare Ari Itämies, som är förtroendeman för dem som arbetar med pappersmaskin sju och är medlemmar i Pappersförbundet och hans kollega Ari Kuismin, som är tjänstemännens huvudförtroendeman och skiftmästare vid pappersmaskin sex.

– Tiden är ännu inte mogen för att slå samman centralorganisationerna, säger Itämies. Han menar att man i den här frågan står inför så stora filosofiska och materiella frågor att en storfusion inte kan bli till på något enkelt vis.

Hans åsikt delas av Ari Kuismin från Tjänstemannaunionen, som ingår i Tjänstemannacentralorganisationen STTK (tidigare känd som FTFC).

– Det är en så svår fråga och den är förknippad med så stora frågor, säger Kuismin och påminner om svårigheterna under den långa process som har föregått ramavtalen och fusionen mellan TU och fackförbundet Suora.

I debatten har en storfusion motiverats med att arbetsgivarsidan systematiskt har tätat sina led. Borde då inte arbetstagarsidans FFC, STTK och akademikercentralen Akava gå samman till en enda stor motvikt mot arbetsgivarlägret? Inom intressebevakningen betonas ju numera samma saker, oberoende av arbetsuppgifter och utbildningsbakgrund, vilket JHL:s ordförande Tuire Santamäki-Vuori underströk för drygt ett år sedan.

– Visst har skillnaderna mellan oss blivit mindre, men det är vettigare för oss att intensifiera samarbetet med FFC. Akava har inte mycket att ge oss, säger Ari Kuismin.

– Det skulle bara bli en enda salig röra, säger Ari Itämies.

En jättefusion har inte diskuterats på deras arbetsplats, utan snarast har man fokuserat på det egna arbetet och de egna arbetsvillkoren. Det finns inte tid att dryfta några större helheter, eftersom man ständigt arbetar under tryck. Trycket skapas av samarbetsförhandlingarna, som man numera har händerna fulla med på Stora Enso.

– De föregående förhandlingarna om försäljning och marknadsföring tog slut vid årsskiftet och nu förs samarbetsförhandlingar inom personaladministrationen, berättar Kuismin.

"Låter som sillsallad"

Laboratoriearbetaren Raija Mikkonens förvåning är äkta och visar att det inte har funnits några tankar på en storfusion på arbetsplatsen.

– Det har jag aldrig ens tänkt på. Det låter som en sillsallad, där finns så helt olika intressen när det gäller arbetsvillkoren. Jag är van vid att många organisationer är företrädda här, säger Mikkonen, efter att hon funderat en stund.

– Jag har inga djupgående tankar åt det hållet, och om jag hade det skulle jag ändå inte säga något, svarar skiftmästare Jari Slotte, som hör till TU.

Han tror inte att en storfusion nödvändigtvis kommer att bli av och menar att det också rör sig om en politisk fråga.

Inte heller pappersmaskinskötaren Esa Salmi, som hör till Pappersförbundet, tänder på tanken. Han säger sin åsikt rakt ut.

– Det skulle inte ens bli ett helvete. Intressebevakningen skulle bara bli sämre. FFC är en tillräckligt stor organisation och Akava har händerna fulla med sitt eget, med tanke på hur man där har skött saker och ting, säger Salmi.

Processchef Jari Laakso däremot vill inte avvisa fusionstanken.

– Jag tycker det låter vettigt. Facket skulle få mer att säga till om och större tyngd i förhållande till EK. Också förhandlingsresultaten kunde förhoppningsvis se bättre ut, funderar han.

Cheferna arbetare

Trycket på ökat samarbete ökar hela tiden, oberoende av hur man förfar. Det har minsann pappersarbetarnas arbetsgivare sett till när de ständigt inför nya bestämmelser och direktiv.

Ett exempel är den handlingsmodell som togs i bruk i juli ifjol, och som har reducerat arbetsstyrkan i de olika skiftena. Som en följd av den nya modellen har cheferna tvingats att — utöver sitt eget arbete — också utföra pappersarbetarnas jobb.

– Man har fått gripa in med en hjälpande hand om det har rört till sig inom produktionen. Det här är inte det vi har eftersträvat, förklarar Kuismin.

Itämies påpekar att modellen har inverkat negativt på atmosfären på arbetsplatsen.

– Det har åstadkommit spänningar mellan pappersarbetarna och tjänstemännen. Alla går ständigt omkring med en oro för att förlora jobbet, säger Itämies.

– Mästarna utför sådana jobb som inte hör dem till. Tidigare bar de vita handskar men nuförtiden finner man dem bland de skitigaste jobben, berättar Esa Salmi.

Han tycker att cheferna äventyrar sin egen yrkesstolthet. Och på samma sätt går det med deras underordnade.

– Arbetsgivarens nya modell har gjort oss ganska likgiltiga för arbetet. När man lyssnar på gänget är attityden den att vi jobbar våra åtta timmar och efter det är det fullkomligt egalt vad som sker, säger Salmi.

Han frågar sig om det var detta som arbetsgivaren avsåg.

Mellan barken och trädet

Esa Salmi tror att arbetsgivarsidan vill göra allting till en enda stor massa, vars uppgift är att med allt färre arbetstagare skapa tillfredsställande resultat för börsbolagets ägare.

Ari Kuismin säger att han redan från början insåg att den nya modellens syfte var att göra arbetet mer flexibelt, men risken finns att det går annorlunda.

– Arbetsgivaren har överskridit en gräns och de här metoderna ger ingen kontinuitet, säger han.

Ari Itämies instämmer.

– Den här vägen bär inte långt. Om jag ägde den här fabrikens anläggningar och maskiner vore jag bekymrad över min egendom, säger han.

Ari Kuismin medger att cheferna ofrivilligt har hamnat mellan barken och trädet.

– Vi är ett slags filter mellan arbetsgivaren och arbetstagarna och vi tvingas ofta tillämpa bestämmelser uppifrån.

Arbetsgivaren och arbetstagarna är ense om att man inte får pruta på kvaliteten, men ekvationen är besvärlig i praktiken: när det inte finns resurser uppstår säkerhetsrisker i arbetet.

– Hittills har lyckligtvis ingenting hänt. Vi får ta i trä, säger Ari Itämies.

Samarbetet måste intensifieras

Kuismin berättar att han har märkt att gänget börjar tröttna på den ständiga ovissheten.

– Nog ska man kunna få komma på jobb och ta sig därifrån på egna ben, säger Itämies.

Ari och Ari medger vardera att det är dags att börja samarbeta mer. Ari Kuismin påpekar att samarbetstanken redan har väckts inom ledningen för Pappersförbundet och Tjänstemannaunionen.

– Man har haft gemensamma möten, berättar Kuismin.

Förbunden har bland annat tillsammans utrett lagligheten i de samarbetsförhandlingar som ledde till stängningen av Tervasaari cellulosafabrik i Valkeakoski och pappersfabriken i Kajana.

– Nu är det dags att öka samarbetet också på lokalplanet, konstaterar vardera och slår fast att det är dags att slå sig ner vid samma bord.

SEPPO KORHONEN
Översättning: ASTRID NIKULA
Foto ALEKSI MAKKONEN