Att bli kastad åt sidan som en uttjänt handske efter att i decennier, kanske under hela sitt arbetsliv, jobbat för en och samma arbetsgivare känns av förståeliga skäl särskilt hårt. Att ha gjort sitt jobb väl, trott att ens arbetsinsats uppskattats och så få sparken. I sådana fall har bindningen till arbetsplatsen varit stark. Det var vad arbetsgivarna både krävde och önskade ännu för några år sedan. Plötsligt ändrades fokus helt. För många fastanställda personer kunde bli en barlast vid produktionssvackor. Dagens melodi blev visstidsanställningar, inhyrd arbetskraft från bemanningsföretag och utlagd städning, köks- och andra funktioner.

Arbets- och organisationspsykolog Tiina Saarelma-Thiel säger att en uppsägning kan kännas nästan som att dö. De uppsagda, de överflödiga, känner sorg, bitterhet och ilska. Men inte heller de som den här gången dragit en vinstlott i lotteriet om arbetsplatser mår bra då arbetsgemenskapen slås sönder. Känslor av skuld och skam förmörkar glädjen över att ha fått stanna kvar — den här gången. Samarbetsförhandlingarna kunde ju ha gett ett annat utslag. Fackets förtroendevalda får ofta en lista med namn redan då förhandlingarna inleds. En garvad huvudförtroendeman vid en såg konstaterade lite uppgivet att hade han bett arbetsgivaren stryka ett namn hade bara en annan arbetskamrats namn hamnat på listan i stället.

En friställning, en omställning kan i bästa fall bli början på ett nytt spår i livet. När bitterheten, ilskan och sorgen väl fått sitt, kan en helt ny bransch kännas nästan som en vinstlott. Trots allt.