Jag skriver det här tre dagar före det svenska riksdagsvalet. På söndag tågar svenska folket till vallokalen för att avgöra vilka som ska styra landet under de kommande fyra åren. Och innan den här texten har hunnit skickas till Finland, tryckas, distribueras och som just nu, läsas av dig, har Sveriges nya regering tagit form.

Hur ny den nu blir. Alliansen av moderater, folkpartister, center och kristdemokrater som haft regeringsmakten den senaste fyra åren står starka i opinionsmätningarna. Men en stor andel av väljarna bestämmer sig dagarna före valet. Så nu gäller det för blocken att sopa ihop resterna. Löften haglar, hotbilder målas upp.

Från rödgrönt håll (socialdemokrater, vänsterparti och miljöparti) talar man om ödesval: fyra år till med alliansen skulle rasera mycket av det som byggts upp under långt tid, och som brukar kallas den svenska modellen. Det som finns kvar av den.

Det är som man brukar säga om bibliotek: de är lätta att lägga ner, men svåra att bygga upp.

Så säg mig: hur blev det?

Hur det än går blir det spännande tider efter valet. Om vänstern (nåja, Socialdemokraterna ligger stadigt i mitten, och Miljöpartiet tror ju inte på höger- vänsterskalan, men ändå), om alltså vänstern vinner valet kommer krigsrubrikerna under en tid att vara feta på Dagens Nyheter, rikstidning och obeslöjat liberal. Dagens Nyheter har den senaste tiden ägnat sig åt att beskriva Lars Ohly, ordförande i Vänsterpartiet, som mer eller mindre livsfarlig kommunist. Om Ohly hamnar i regeringen är proletariatets diktatur nära förestående. Tonfallet har blivit allt gällare ju närmare valet vi kommit. Alla är rädda. Utrikesminister Carl Bildt ser Vänsterpartiet som ett ytterlighetsparti i likhet med Sverigedemokraterna. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och hennes man Ulf Adelsohn, tidigare statsråd, råkar titt och tätt säga Vänsterpartiet Kommunisterna i stället för bara Vänsterpartiet, som ju faktiskt är partiets namn. Så det kan bli!

Men jag tror att Bildt, Adelsohns och Dagens Nyheter kan andas ut. Det blir fyra år till med Reinfeldt och Borg, och de kommer som utlovat att sänka skatter och minska vad de kallar bidragsberoendet.

Det spännande i sammanhanget är vad som händer med Mona Sahlin och Socialdemokraterna?

Jag besökte vänner i Österbotten i somras. Det var varmt och vi satt ute. Framåt småtimmarna, eller kanske hade det rent av hunnit bli mer än så, landade vi i frågan om vem som tar över efter Sahlin?

Värden, politiskt kunnig journalist, tippade på Thomas Bodström. Jag höll på Nalin Pekgul, ordförande för Socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Dessvärre tror jag värden hade rätt och jag fel. Det blir nog Thomas Bodström, och socialdemokraternas färd i den politiska mittfåran fortsätter.

Men nu, i läsande stund, är alltså valet över. Mycket kan hända, och kanske är det så här: Miljöpartiets Peter Eriksson och Maria Wetterstrand sitter i förhandlingar med den ombildade borgerliga regeringen. För att mota kritiken om kappvänderi hävdar de att de är beredda att stödja alliansen för att hålla Sverigedemokraterna borta från makten.

Här finns i så fall ett dilemma: de demokratiskt valda Sverigedemokraterna hålls borta från den makt väljarna uppenbarligen velat ge dem.