 Anita Spring
Plattskatt och penningrörelser
 I välfärdsstaten Finland har beskattningen varit ett verktyg som åtminstone i
någon mån jämnat ut inkomstklyftor. Dem progressiva beskattningen har gått ut på att
den som har större inkomster har råd att betala mera skatt — vilket är helt rätt.
Nu har vi tilldelats information från olika undersökningar och statistiker som berättar
att inkomstklyftorna har blivit allt större under de senaste tio åren och att en stor
skara medborgare — framför allt barnfamiljer och pensionärer — lever under det
som räknas som fattigdomsgräns. Samtidigt har vi fått allt flera miljonärer, och då
talar jag inte om lottomiljonärer. Att Finland som stat har klarat sig bra i olika
undersökningar berättar inget om hur orättvist inkomsterna fördelas mellan
medborgarna. Med olika beslut om att flytta tyngdpunkten i beskattningen från progressiv
inkomstskatt till konsumtionsskatt har landets regering hjälpt rejält till att de som
redan har det ekonomiskt bättre ställt får det ännu bättre — och
inkomstklyftorna växer allt mera.
Vad betyder då en plattskatt för en pensionär, en låglöntagare
eller en som har en lön som räcker mer än väl till för att klara det dagliga livet.
Låt oss ta t.ex. den mycket omtalade förhöjningen av energiskatten eller momsen. Alla
behöver energi. Alla måste handla mat. Alla måste köpa olika servicetjänster. En
höjning av energiskatten och momsen gör ca 25 euro till i månaden. För en pensionär
med 800 euros nettopension eller för en butikskassa med 1300 euros nettolön betyder 25
euro i månaden betydligt mer i hushållskassan än för en högavlönad löntagare som
får 2500 euro eller mer i nettolön.
När regeringen fattade beslut om att arbetsgivaren inte mer behöver betala
folkpensionsavgift skapade detta ett rejält gap i skatteunderlaget. Nu skall det då
lappas med en höjning av energiskatten som beräknas ge över 700 miljoner euro till i
statens kassa. Alltså en verklig överflyttning av euro från löntagarna och
pensionärerna till företagen.
x x x
Jag skrev i min senaste kolumn om FFC:s svenska sekretariats strävan att få de
allmänbindande kollektivavtalen översatta till svenska. Den av social- och
hälsovårdsministeriet tillsatta arbetsgruppen har lämnat sin rapport med förslag om en
lagändring som skulle garantera att de här kollektivavtalen blir översatta inom tre
år. För nästa år finns det inte medel i regeringens budgetförslag för att påbörja
arbetet med att översätta till exempel 10–15 kollektivavtal. Det skulle kosta ca
200 000–250 000 euro — småpotatis i statsbudgeten jämfört med
mycket annat. Björn "Nalle" Wahlroos får över 300 000 euro per år stöd
för lantbruket . En översättning av kollektivavtal berör ca 70 000
svenskspråkiga löntagare. Jag vet inte hur många anställda "Nalle" har på
sin farm. Kanske 10.
Skribenten är svensk ombudsman på FFC
Löntagaren 30.9.2010 nr
8/10
|
