Huvudförtroendeman Jouko Aitonurmi säger att ovissheten
börjar avklinga så småningom.
– Vid förhandlingarna har vi nu börjat fundera över framtiden. De senaste åren
har vi bara talat om hur vi kan skära ner ytterligare.
Aitonurmi försöker nu få arbetsgivaren att snabbt lägga fram riktiga siffror om
fabrikens situation.
– Det värsta är när ryktena florerar och människor tvingas leva i ovisshet. Nu
skulle man redan kunna ge löften om arbetsfred.
Kontinuitet med utbildning
Vid samarbetsförhandlingarna för ett år sedan lyssnade man inte på arbetstagarna
då man slog fast tidtabellen för omställningarna och skiftenas bemanning.
– Omställningen har varit alltför snabb. När förhandlingarna var slut gick man
genast över till nya rutiner, säger Aitonurmi.
Den minimala bemanningen förutsätter enorm flexibilitet och kompetens av
arbetstagarna.
– Nu står man och funderar över hur det skall gå till.
Vid samarbetsförhandlingarna försökte man åstadkomma kontinuitet med hjälp av
utbildning. Arbetsgivaren skall ge arbetarna möjlighet att utbilda sig både på
arbetstid och utanför den. Övergången till nya uppgifter förlöper smidigast på det
sättet.
Som bäst pågår en åtta veckors kurs i underhåll för fabrikens driftspersonal. De
som deltar i den är frikopplade från sitt arbete under den tid kursen varar.
Mångsidiga kunskaper är ett bättre skydd vid uppsägningar, säger Pasi Sihvonen
som är ordförande för fackavdelningen.
Arbetarskyddsfullmäktige Jaana Vahanto säger att dagens tänkesätt att alla
skall kunna allting är en ytterlighet i förhållande till hur man såg på saker och
ting tidigare.
– Det kommer ändå inte flera händer till, vilket betyder att människorna får
flexa och arbetar mycket mer än tidigare.
Skiftarbetarna på fabriken i Raumo har fått sämre möjligheter att påverka sin
arbetstid. I skiftarbete är byte av skift en av de få möjligheterna att ändra sina
arbetstider, som är fastslagna på ett års sikt.
– Bemanningen är så liten att vi inte har några reserver längre. Det är
mycket svårare än tidigare att få ut sina övertider, berättar Jaana Vahanto.
Under samarbetsförhandlingarna och efter dem har man på fabriken i Raumo satsat på
säkerheten.
– Så skall det vara. När manskapet är mindre blir det bråttom och
arbetssäkerheten glöms bort, påpekar Vahanto.
Uppgörandet av en personalplan är en av de kontinuitetsåtgärder man enades om under
förhandlingarna.
– Det är viktigt att planera framtidens rekryteringar. Snart står vi inför en
tid då mängder av människor går i pension. Man måste på förhand lösa frågan om
hur man kan få in yrkeskunniga människor i deras ställe, säger Jouko Aitonurmi.
Han är bekymrad över branschens dåliga image. 15-åringar vill inte arbeta på en
pappersfabrik. I yrkesskolan finns inte ens processlinjen kvar.
Lärdomar från tidigare recession
Recessionen i början av 1990-talet innebar en stor strukturomvandling på
pappersfabriken i Raumo och i hela skogsindustrin.
– Då märkte man hur svag ställning de uppsagda hade utan ett
omställningsskydd, konstaterar Jouko Aitonurmi.
De arbetslösas enda stöd var arbetskraftsbyrån. En traditionell arbetsplats i
pappersindustrin kräver spetskompetens. Tyvärr hjälper den kompetensen inte långt
utanför fabrikens portar. De människor som sades upp under recessionen på 1990-talet
var svåra att sysselsätta på nytt.
– Då lärde vi oss att det inte får gå till på samma vis igen. Människor
måste utbildas mer också under arbetstid.
– De arbetare som har sagts upp nu har fått omställningsskyddskurser — de
har dirigerats in i utbildning. Också tiden är bättre nu, säger Jouko Aitonurmi.
Överraskande många av dem som har blivit uppsagda de senaste åren har fått antingen
studieplats eller jobb. Vi har nu före detta pappersarbetare i köksjobb, en går i
inredningslära och också en murare har vi i våra led, berättar Aitonurmi.
– Attityden hos dem som har tvingats lämna fabriken har varit god. Största delen
har aktivt gått vidare i livet.
Stöd av arbetskamraterna
Rullkarlen Mikko Järvinen har arbetat på pappersfabriken i Raumo i fjorton
år. Han anser att arbetstagarnas möjligheter att påverka besluten på fabriken är
små. De stora strategerna sitter annanstans.
– Oberoende av hur bra vi jobbar är det papprets pris och efterfrågan som avgör
hur det går för fabriken i Raumo.
Trettiofemårige Järvinen erkänner inte att han skulle ha lidit särskilt mycket av
ovissheten.
– Jag har inga stora skulder, så jag har inte behövt oroa mig för ekonomin. Så
ung jag är, tror jag nog att jag hittar jobb på annat håll vid behov.
Det är arbetskamraterna som ger Järvinen innehåll i arbetet. Om man inte kan
påverka något annat kan man ändå bry sig om varandra och göra arbetsgemenskapen
sådan, att där är gott att vara.
Juha Viitala, 34, är processarbetare och har lyckats undgå uppsägning. Under
uppsägningsvågen var han alterneringsledig för att bygga eget hus. I likhet med
Järvinen förlitar han sig på sina möjligheter att få jobb också utanför fabrikens
portar.
– Det är ganska osannolikt att pappersbranschen sysselsätter oss ännu om tjugo
år, tror de bägge.
Viitala delar in de tjugo åren i fyra delar och tycker att det är en lång tid, om
man tänker på de stora omställningar som har skett bara under de senaste fem åren.
– Men vi måste lita på den goda pappersframställningskultur som vi har här i
Raumo. Man måste kunna tro på det man gör.
Ovissheten bestående
För närvarande tillhör Juha Viitala och Mikko Järvinen med sina drygt trettio år
fabrikens yngsta. Några tjugoåringar finns det inte på fabriken. Huvudförtroendeman
Jouko Aitonurmi menar att de yngre förhåller sig mera öppet inför ovissheten. De kan
bli sysselsatta också på annat håll.
– De som är fyrtio eller femtio lider mest av ovissheten. De är rädda att de
inte kan finna nytt jobb om det händer något.
Fackavdelningens ordförande Pasi Sihvonen säger att han har upplevt de senaste åren
som de allra tyngsta under sin tid på fabriken. Jobbet följer med hem och telefonen
ringer om kvällarna. Då är det ofta någon arbetskamrat som vill lätta sitt hjärta.
– Det är klart att man mår illa när kompisen invid får sparken.
Arbetsgivaren såg till att det var möjligt att uttrycka sina känslor under själva
uppsägningsprocessen. Företagshälsovården utsåg en stödperson och upprättade
telefonjour. Sommaren 2009 ledde teologen Kauko Hyytiä samtalsgrupper för de
uppsagda på arbetsgivarens bekostnad.
– Människor upplevde situationen på väldigt olika sätt. Någon kände att han
fick ett nytt liv utanför fabrikens portar, påminner Jouko Aitonurmi.
Han tror inte det finns någon längre som talar om gamla goda tider. Man har
accepterat att globaliseringens förändringsvindar är bestående. En arbetsplats ger
inte längre permanent trygghet.
– Numera händer det också att man lämnar fabriksjobbet för helt andra jobb
annanstans. Sådant har aldrig tidigare inträffat.
VIRPI ADAMSSON
Fotot JUHA SINISALO
