Ett knappt år senare, i oktober 2007, var 24 procent av de uppsagda fortfarande arbetslösa, 13 procent satt på skolbänken, 46 procent hade fått nytt jobb och 17 procent hade gått i pension eller kommit in i pensionsslussen.

I ett projekt vid Tammerfors universitet har man undersökt hur det har gått för arbetarna i Voikkaa efter nedläggningen av fabriken och en del av arbetarna har intervjuats för projektet.

Det värsta skräckscenariot om framtiden slog ändå fel, för i och med högkonjunkturen fanns det liv på arbetsmarknaden. För en del av de uppsagda innebar omställningen en möjlighet att skapa en helt ny och intressantare karriär. Många upplevde ändå, trots att de fick nytt jobb, att ovissheten hade ökat i deras liv. Ofta upplevde man också de nya jobben som sämre än det tidigare.

Åldern visade sig vara en faktor som stort påverkade chansen att bli sysselsatt. Av de Voikkaabor som var födda 1950–1952 hade femton procent nytt jobb hösten 2007. Av dem som var födda mellan 1953 och 1960 hade femtio procent jobb och av dem som var födda efter 1960 hade två tredjedelar funnit nytt jobb.

Sysselsättandet försvårades av människornas starka band till hemorten. Voikkaaborna var ovilliga att flytta bort från hemorten för att ta emot jobb på annan ort. Våren 2007 hade bara tio människor flyttat från orten för gott.

Knappt hälften av de sysselsatta hade fast anställning hösten 2007. Något under en tredjedel hade fått tidsbundet arbetsavtal. Förtjänstnivån hade sjunkit för hela 75 procent av dem som hade nytt jobb. Nästan varannan upplevde att arbetstrivseln hade minskat, drygt en fjärdedel ansåg att trivseln var större nu.