Ett knappt år senare, i oktober 2007, var 24 procent av de uppsagda
fortfarande arbetslösa, 13 procent satt på skolbänken, 46 procent hade fått nytt jobb
och 17 procent hade gått i pension eller kommit in i pensionsslussen.
I ett projekt vid Tammerfors universitet har man undersökt hur det har gått för
arbetarna i Voikkaa efter nedläggningen av fabriken och en del av arbetarna har
intervjuats för projektet.
Det värsta skräckscenariot om framtiden slog ändå fel, för i och med
högkonjunkturen fanns det liv på arbetsmarknaden. För en del av de uppsagda innebar
omställningen en möjlighet att skapa en helt ny och intressantare karriär. Många
upplevde ändå, trots att de fick nytt jobb, att ovissheten hade ökat i deras liv. Ofta
upplevde man också de nya jobben som sämre än det tidigare.
Åldern visade sig vara en faktor som stort påverkade chansen att bli sysselsatt. Av
de Voikkaabor som var födda 19501952 hade femton procent nytt jobb hösten 2007. Av
dem som var födda mellan 1953 och 1960 hade femtio procent jobb och av dem som var födda
efter 1960 hade två tredjedelar funnit nytt jobb.
Sysselsättandet försvårades av människornas starka band till hemorten. Voikkaaborna
var ovilliga att flytta bort från hemorten för att ta emot jobb på annan ort. Våren
2007 hade bara tio människor flyttat från orten för gott.
Knappt hälften av de sysselsatta hade fast anställning hösten 2007. Något under en
tredjedel hade fått tidsbundet arbetsavtal. Förtjänstnivån hade sjunkit för hela 75
procent av dem som hade nytt jobb. Nästan varannan upplevde att arbetstrivseln hade
minskat, drygt en fjärdedel ansåg att trivseln var större nu.
Källa:
Harri Melin, Tero Mamia (red.): Tapaus Voikaa, Teollisuusyhteisö murroksessa (Fallet
Voikkaa, ett industrisamhälle i förvandling). Tammerfors universitet,
Björneborgsenheten.