Hans vän, John Kaldlokesha, hann arbeta i ett och ett halvt år på en kinesisk restaurang innan han sade upp sig.

– Vi skulle få 50 000 shilling i månaden (30 euro), men det var sällan vi faktiskt fick full lön. Om vi till exempel gav en fel mat åt en kund blev vi tvungna att betala ur egen ficka.

En sådan felbeställning kunde kosta en tiondel av månadslönen. I dag jobbar han som portvakt på ett av stadens otaliga vaktbolag.

– Det blir rätt långtråkigt, men det är i alla fall bättre än på restaurangen. Nu kan jag till exempel stanna hemma om jag är sjuk, utan att det inte dras från lönen.

Föga överraskad

Saled Tamim, som är biträdande generalsekreterare vid industrifacket Tuico, blir inte överraskad när han hör om Innocent Chiumias och John Kaldlokeshas erfarenheter.

– Det låter normalt. Lönerna är låga och ofta ger de kinesiska arbetsgivarna vare sig ordentliga raster eller lagstadgad semester.

African Labour Research Network sammanställde i fjol, med understöd av bland annat SASK, en rapport om arbetsförhållandena vid kinesiska företag i Afrika. Listan över brister blev lång. Avsaknad av arbetskontrakt, löner under minimibestämmelser, nonchalans inför nationell arbetslagstiftning, nekande av till sjuk- och föräldraledighet och fientlighet gentemot facklig organisering visade sig vanliga vid många kinesiska arbetsplatser.

"De afrikanska arbetarna har fått lida för arbetsförhållandena som helt enkelt är oacceptabla.", sammanfattar rapporten.

50 procent under minimilönerna

Byggnadsbranschen i Dar es Salaam domineras i dag av kinesiska företag. Anasimbo Nico Lema, som är regionsekreterare för byggnadsfacket TUICO, tvingas tänka efter en god stund innan han kommer på ett enda större byggnadsprojekt som inte skulle ligga på kinesisk entreprenad.

– Kineserna är ett stort problem. Deras löner kan ligga mer än femtio procent under de lagstadgade minimigränser och arbetarnas utrustning är ofta mycket bristfällig,

En bit utanför centrum bygger kinesiska CRJE ett nytt parkeringshus. Begreppet arbetsmarknad får här en mycket konkret innebörd. Varje morgon samlas omkring hundra arbetssökande män i åldern tjugo till fyrtio utanför byggplatsen, varpå byggnadsledaren väljer ut så många arbetare han behöver för dagen. Ingen är anställd, trots att flera har jobbat här nästan varje dag i ett halvt år.

Den här dagen fick ungefär sextio jobb.

– Enligt arbetslagstiftning ska man ha rätt till pension och hälsovård om man jobbat tre månader på samma arbetsplats, säger Ponera Kacheuka, som är administratör på bygget. Inte heller han är anställd.

Undviker sociala avgifter

För att arbetsgivaren ska slippa betala sociala avgifter registreras alla arbetare som dagsarbetare. Anasimbo Nico Lema säger att man försökt ta de kinesiska företagen till domstol, där man också vunnit, men domarna har inte haft någon effekt.

– Kineserna har sina beskyddare, säger Kacheuka.

Han beskriver kampen om byggnadskontrakten som ett smutsigt spel, som inte går att vinna om man håller sig till reglerna.

– Om ett europeiskt företag går in med ett anbud på fem miljarder, bjuder kineserna två miljarder. Myndigheterna ger kontraktet åt kineserna för två och en halv miljard och tar mellanskillnaden själv.

Anasimbo Nico Lema försöker under lunchrasten övertyga arbetarna om att de måste organisera sig fackligt för att åstadkomma någon förändring, men mottagandet är skeptiskt.

– Psst, mister reporter! viskar en av arbetarna och pekar på den ivrigt argumenterande fackmannen.

– Only talk.

Tilltron till facket är liten. Dagslönen (2–4 euro) räcker inte till mycket mer än mat för dagen och när man aldrig kan vara säker på att få jobb följande dag vill man inte vara den som börjar bråka.

– Det finns ingen som står upp för de här arbetarna, säger Ponera Kacheuka lakoniskt.

JENS FINNÄS
Text och foto