Kina har under de senaste tio åren aktivt arbetat för att bli Afrikas
nya bästa vän och landets närvaro i Afrika märks på flera sätt — i form av
migranter, investeringar och bistånd. Uppemot en miljon kineser lär arbeta i afrikanska
länder i dag.
USA, Europa och Sydafrika är fortfarande de största investerarna i Afrika, men Kinas
investeringar har växt snabbt sedan millennieskiftet och får en allt större betydelse.
Kina ger också betydande utvecklingsstöd till de afrikanska länderna i form av
direkt bistånd, räntefria lån och skuldavskrivningar. Till skillnad från väst
ställer Kina inga krav på vare sig demokrati och mänskliga rättigheter eller
nyliberala marknadsreformer, vilket gjort länder som Sudan och Angola till nära
Kinavänner.
Motiven bakom Kinas Afrikaprojekt sägs vara delvis politiska (kampen om rösterna i
FN), men utan de ideologiska undertoner som präglade jakten på allierade under kalla
kriget. Framför allt handlar det i dag ändå om naturresurser. Den ständigt hungriga
kinesiska exportmaskinen behöver råvaror för att hållas rullande.
Omvärldens syn på Kinas nya roll i Afrika är kluven. Kritiker talar om nykolonialism
och resursutsugning. Förespråkarna ser en ekonomisk partner som för första gången tar
Afrika på allvar och som möter de afrikanska länderna på jämställd nivå.
På en kontinent där bara en tredjedel av vägarna är belagda är Kinas förmånliga
infrastrukturbyggen efterlängtade. Samtidigt skapar de kinesiska företagen tusentals nya
jobb. Att det tummas på både miljö- och arbetarhänsyn är de flesta överens om,
däremot går åsikterna isär om huruvida fördelarna lyckas uppväga nackdelarna.
