I ärlighetens namn ska det väl medges att Turhapuro-rullarna inte platsade i den högsta divisionen. Det var buskis, nöje för de icke-nojiga, varken mer eller mindre. Men åtminstone var det våran egen buskis, precis som Edvard Persson var svenskarnas buskis, och ingen ska komma och tala om för oss vad vi får skratta åt.

Men ifall man nu hävdar att humorn är lokal allt medan världen är global så kan man ju fråga sig var det lämnar oss finlandssvenskar - audiovisuellt och professionellt sett. Att ingen försökt sig på komik i spelfilmsformatet är på sätt och vis förståeligt, underlaget är på tok för snävt (att göra drama går tydligen för sig, så förnuftiga som vi är).

Men att komiken inte frodas heller i tv-sammanhang är hur allvarligt som helst, inte alls roligt. André Wickström har haft sina stunder, det förstås, men i övrigt är det tunnsått med roligheter på det hållet. Falkenswärds möbler var inte värd ens kökspallen man satt på, Hata handboll borde aldrig ha lämnat omklädningsrummet och så vidare. Med mera.

Men revyerna då? Och de finlandssvenska sommarteatrarna? Det är väl humor det. Visst, men varför inte köra med både och, mor och dotter, Hans och Greta? Speciellt som teve råkar vara ett medium med stor spridning (jep, jag har hört talas om internätet men det oaktat är nyheten om televisionens död kraftigt överdriven), vilket gör att dumburken inte bör underskattas som kulturell budbärare.

Se bara på Strömsö, skulle knappast ha uppnått sin nuvarande status i revyformatet (att programmet tenderar att stämpla en hel folkgrupp som kramgoa pynjare är sedan en annan sak).

Tv-humor och självironi har vi alltså inte men åtminstone har vi Grundlagen, den som man i tid och otid hänvisar till, senast när det gällde den så kallade Karleby-frågan. Men hallå i huvet; går det verkligen inte att hitta ett mera osexigt argument till finlandssvenskhetens försvar?

Själv tycker jag att det här med kultur (inklusive tv-kulturen, just det) smäller betydligt högre, det vill säga att vi finlandssvenskar gör oss så kulturellt coola att finnen bara inte kan låta bli att krama oss gula och blå. Okej, nu påstår någon att Svenskfinland har massor att erbjuda på det området. Underförstått: att kvantitet är lika med kvalitet.

Kommer jag att tänka på när jag i Åbo går på konsert med Jack Vreeswijk, son till Cornelis, "en nära släkting". Det är så morjens att jag får lust att gå hem; roligt, charmigt, fräckt och vasst. Vilket man inte nödvändigtvis kan säga om den finlandssvenska vistraditionen som alltid förr eller senare har vägarna förbi segelpaviljongen.