För några år sedan skrev Löntagaren om utländska varvsarbetare i Åbo. De jobbade för en eller ett par euro i timmen. Kontakt med metallfacket på plats resulterade snabbt i en förflyttning till den utländska underentreprenörens projekt i ett annat land. Tentaklerna sträcker sig ofta över flera länder, registrering i ett, eventuell skatt i ett annat, hemort i ett tredje och så vidare. Inom byggnads-, metall- och städbranschen beräknas hundratals utländska underentreprenörer dra nytta av att sakna fast verksamhetsort i Finland och därmed undgå att betala skatt.

Konkurrensen blir snedvriden och de inhemska företagen saknar möjlighet att konkurrera om entreprenaderna. Elarbetarförbundet utreder som bäst vilka arbetsvillkor som stamnätsbolaget Fingrids underentreprenörer tillämpar.

På Island tog facket i med hårdhandskar för att få bukt med svartjobbande utlänningar vid Karanukavattenfallet. Tack vare trepartsmodellen — som fortfarande fungerar väl på Island — kunde facket tvinga fram ny lagstiftning som skyddar mot social dumpning. Motivet var entydigt: utlänningar som kommer till Island betalar till facket, och facket ser i sin tur till att de får isländska löner. Metoden var rak och traditionell: utan ny lagstiftning vägrade facket skriva på kollektivavtalet.