FÖLL MOT SIN DÖD.
Förlamades. Svåra skallskador. Benbrott. Arbetarskyddsingenjör Jaakko Ahvola
läser ur papperen. Framför honom på bordet står en murken stolpbit. Stolpen brast vid
markytan och en ung montör dog.
Jaakko Ahvola är djupt bekymrad. Ett halvt dussin svåra stolpolyckor i höstas och en
redan i år enbart på Södra Finlands AVI:s arbetarskyddsområde bådar inte gott.
Det är nytt folk, både bland montörerna och arbetarskyddsfolket. Är alla
medvetna om hur många ruttna stolpar som finns bland de omkring sju miljoner stolpar som
bär upp el- och telelinjerna, frågar sig Ahvola som undersökt tiotals arbetsolycksfall.
Stolpgranskning ingår i projektet ENERGI 201011 där distriktet också granskar
arbetstider, välbefinnande och förebyggande av arbetsolyckor överlag.
DE ÄLDSTA STOLPARNA kan vara ända från
50-talet. Utdikningar kan ha lett till att stolpen står bara ett bar decimeter under
marken, då kravet är en sjundedel, eller minst 1,40 m, av stolpens längd. Obehandlade
stolpar utgör en risk, men det gör också de som impregnerats med carcinogena
komponenter.
Stolpar borde granskas men noggranna direktiv saknas då
stolpförordningen stupade på oenighet i den arbetsgrupp som SHM tillsatt och som jobbat
i tre år. Det här var 2004, så efter sju år vore det dags ta nya tag, säger han.
Riskkartläggningen försvåras också av att näten i dag oftast ägs av andra bolag
än montörernas arbetsgivare. De förde ofta detaljerade register över stolparna.
Inget som är inne i marken är särskilt tryggt. Det bästa är att klättra
mindre och systematiskt använda personliftar. De tar sig fram på fler ställen än man
tror. Och företagen bör satsa mer på säkerhetsskolning av arbetsledning och montörer.
SÄMRE, bara sämre. Den bedömningen
gör också arbetarskyddsfullmäktige Jukka Johansson på datatrafikföretaget
Relacom i Vanda. Av företagets 500 s.k. stolpkarlar arbetar i snitt 50 på hög höjd
varje dag någonstans i Finland.
Det är inte mycket som hänt konkret på stolpsidan sedan jag började i jobbet
1972. Diskuterats har det nog, säger Johansson. På hans önskelista finns
murkenhetsundersökning och stolpregister.
Han har sett stolpar som inte ens hålls uppe med vindens hjälp, och stolpar som är
så murkna att markägarna inte vågar avverka risskog runtom stolparna var brutna
vid marken även om de bar upp en fungerande linje.
Den ökande konkurrensen är en orsak till att ingen vill satsa på nätet, utan
väntar på andra tekniska lösningar typ markkablar, som är det enda säkra. När alla
stolpar bytts ut vet vi inte, även om bäst-före-datum gått ut för många för
längesen.
Personliftar bör användas mer i stolparbete men det finns ännu ställen dit de inte
kommer fram.
RELACOM HAR VARIT förskonat från
dödsolyckor under 2000-talet. Bara några mindre stolpolyckor har skett. Men så har
företaget också en klar säkerhetsstrategi.
Varje montör gör själv en riskbedömning av varje stolpe innan han klättrar
upp. De flesta är erfarna stolpmontörer som lärt sig spåra svaga stolpar.
Stolpklättring inomhus finns på schemat i en del yrkesskolor. Jukka Johansson ger
varje nyanställd en fyra timmars introduktion i teoretiskt stolparbete: hur kolla
murkenhet, hur klä på sig utrustningen.
Ute i terrängen får varje ny montör klättra upp i stolpen och får feedback.
I början arbetar alla i par med en erfaren arbetare. Tumregeln är begär alltid hjälp
då så behövs!
ENSAMARBETE är en risk i linjearbetet. I tätorter ser oftast någon om något händer
men på landsbygden är montören otrygg.
För stolp- och mastarbetare ordnas regelbundna räddningsövningar. Varje år ska
fallskydden granskas.
Stolpskor, stolpbälte, skyddshjälm, en overall som skyddar för ljusbågar,
skyddsglasögon, hörselskydd och handskar hör till utrustningen som var och en bör
granska vid arbetsdagens början.
Varje elmontör har också en hel packe kort: obligatoriska som vägsäkerhetskort och
kort för heta arbeten samt elsäkerhetskort och förstahjälpenkort . På Relacom har 97
procent av arbetstagaren skaffat arbetssäkerhetskort i vinter. Just nu hålls
förstahjälpskurser.
Text: INGEGERD EKSTRAND
Foto: PATRIK LINDSTRÖM