ROBERT ÅSBACKA
är författare och har varit tillfälligt bosatt i Sverige i trettio år.

Det är nu tjugofem år sedan Olof Palme sköts ner på Sveavägen i Stockholm, och en ström av böcker har getts ut den senaste tiden. Glädjande nog är inte alla inriktade på mordet. Den kanske viktigaste, Henrik Bergrens Underbara dagar framför oss slutar i hörnet Sveavägen–Tunnelgatan på kvällen den 28 februari 1986. Möjligen av praktiska skäl. Det arkiverade materialet gällande mordutredningen lär vara hundratals hyllmeter långt och står i stadig tillväxt.

Men den viktigaste anledningen till att Berggren slutar med själva skotten, är att han i första hand är intresserad av politikern Palme, inte offret.

En sak som slog mig åren efter mordet, var att Olof Palme med ens försvann ur det offentliga samtalet. Det var som om nationen drabbats av kollektiv beröringsångest. Och min upplevelse är att det är först på senare år som han på allvar har börjat komma tillbaka.

Och ännu är det en bit kvar tills hans gärning kan ses utan att tankarna genast går till Sveavägen vintern 1986.

På årsdagen av mordet, den 28 februari, lyssnade jag på ett radioprogram där man diskuterade just Olof Palme. En av de medverkande var vår egen aktuelle riksdagskandidat Jörn Donner, som inledde med att ställa frågan om Sverige i dag skulle ha sett annorlunda ut om inte Olof Palme hade funnits. Donners eget svar på frågan var nej, i det väsentliga skulle inget vara annorlunda.

I det har han med största sannolikhet rätt. Enskilda människor, hur stora de än anses vara, förändrar historien högst marginellt.

Och jag tror inte heller det var så att Sverige i någon väsentlig mening förändrades i och med mordet 1986. Skotten brukar annars ses som en milstolpe, natten då Sverige förlorade sin oskuld och blev en del av en otrygg och hotfull omvärld.

Men den omvärlden och det hotet var redan på plats. Och om Palme sköts av en ensam galning, så var den galningen en del av ett samhälle där Palmehatet hade växt och frodats under många år.

De flesta människor vet vad de gjorde just då de fick höra om mordet. Själv fick jag nyheten av en kinesisk student utanför järnvägsstationen i Peking någon av de första dagarna i mars 1986. Men det jag minns tydligast är inte det han sa om mordet och om Olof Palme, utan det han sa om efterträdaren. Han sa att det nu är vice statminister Ingvar Carlsson som har tagit över.

Jag var bosatt i Sverige vid den här tiden, men hade ganska dimmiga begrepp om vem Ingvar Carlsson var. Nu vet jag att han hade funnits vid Olof Palmes sida ända sedan femtiotalet. Men det var som om han smält samman med tapeten vid sidan av den karismatiske Palme. Nu skulle han kliva fram och ta över. Det kändes märkligt, och oroande: skulle han ens klara av det?

Han klarade av det. Karismatisk blev han aldrig, däremot en kompetent partiledare.

Och nu är det dags för en ny att kliva fram ur dimman. Troligen heter han Håkan Juholt, mannen som var drivande när det gällde att fälla partiets första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin.

Får han jobbet lär han ha en del att stå i. Han ska vrida ett vilset parti på rött köl, och samtidigt övertyga de socialdemokratiska kvinnorna om att partiledarstriderna inget har med kön att göra.