Efter riksdagsvalet kan jag konstatera att Finland får den regering landet förtjänar, precis som alla andra gånger.

För mig kom resultatet inte som någon överraskning. Phil Collins skulle sjunga att han har känt det i luften redan ganska länge. Det som däremot överraskar mig är alla de överraskade expertreaktionerna, vilket än en gång får mig att tänka det som jag så ofta tänker i liknande sammanhang, till exempel när man hör Nalle Wahlroos säga att man inte borde stödja "söndriga eller fattiga familjer" eller när Marie Antoinette sade "Om de inte har bröd, varför äter de inte kakor?"

Det finns ett enormt glapp mellan dem som har (och alltid har haft?) och dem som inte har (och aldrig har haft?). Den här tesen är redundant. Alla vet att klyftorna mellan rika och fattiga blir större — det visade också det finska folket i valet. Folket vet, säger Soini, men det verkar som om eliten inte riktigt skulle ha fattat det.

Bland dem som har verkar det finnas en slags syn på dem som inte har, att det på något sätt är deras eget fel. Att det är något fundamentalt fel på folk som inte klarar livhanken på egen hand, eller på de så kallade "söndriga familjerna".

Den som har pengar förlorar ofta greppet om verkligheten, sådan som den är för den största delen av människorna i världen: de som kravlar omkring i samhällets skit och piss där det regnar ner från den så kallade eliten.

Det lustiga är att eliten inte heller verkar se de stora sammanhangen, till exempel verkar eliten vara fullständigt omedveten om hur pengarna har råkat komma i dess väg, och samtidigt kan elitens medlemmar inte heller förstå hur pengarna verkar undvika andra. Detta trots att folk inom eliten ofta jobbar med att styra tillgångarna och räkna ut just sådana saker.

Det finns många orsaker till att en familj är "söndrig". En kvinna som har fött fem barn åt sin hårt arbetande make, kan plötsligt en dag finna sig själv som ensamförsörjare av olika orsaker. Familjen gick sönder. Inget stöd, säger Wahlroos?

En man har blivit sexuellt utnyttjad av sin far och det leder till att han får psykiska problem i framtiden, kan inte jobba, och familjen slås sönder av sonens destruktiva beteende. Drick lite Veuve Clicquot, fnittrar Marie Antoinette!

Och så kan det ju hända, till elitens stora skräck, att det finns människor som inte anser att arbete och pengar är det som definierar livet, och som egentligen tycker att hela det monetära systemet borde avskaffas. Zeitgeist-rörelsen är ett bra exempel.