Just nu är det svårare än på länge att se vart vi är på väg de närmaste åren. Ibland känns det till och med så att utvecklingen i stora världen verkar klar, medan utvecklingen i vårt eget land är höljd i dunkel.

Sannfinländarnas seger i riksdagsvalet var väntad, men dess storlek var överraskande. På motsvarande sätt var det väntat att de tidigare stora partierna skulle gå tillbaka, men det var överraskande att Centern backade så mycket. Likaså överraskades många av att de grönas frammarsch plötsligt fick ett tydligt avbrott.

Allt detta har redan analyserats och dryftats i alla medier, och vi väntar för närvarande med spänning på resultatet av regeringsförhandlingarna. Särskilt vi svenskspråkiga har all orsak att följa noga med utvecklingen.

Finland står inför ett politiskt vägskäl. Om man vill förenkla och tillspetsa det hela så rör sig vägvalet mellan nationell chauvinism och internationell liberalism, där nationell i detta sammanhang är liktydig med fennomansk.

Det är ingen enkel fråga, för det är uppenbart att dessa två motpoler påverkar sinnena inom alla partier och alla samhällsklasser. Så var det också med rasismen kontra humanismen under tidigare århundraden. Rasismen var i grund och botten en överklassideologi som bytte skepnad och var lätt att sälja vidare i större grupper, inklusive arbetarklassen dels som motivering till slavsamhället, och senare som motivering till kolonialismen, för att få sin kulmination i Tredje riket som motivering för extrem förföljelse av icke önskvärda folkgrupper.

Det är kanske inte så underligt att nationalistiska idéer dyker upp just i Finland och just nu, efter en längre period av stark ekonomisk tillväxt, som kanhända för fennomanerna bevisar riktigheten i deras ideologi. Jargongen runt hjälppaketen till Grekland, Irland och Portugal talar sitt tydliga språk — varför ska vi hjälpa, vi har ju klarat oss bra, vi fick ju ingen hjälp, osv.

Också vi finlandssvenskar får vår beskärda del av detta absurda budskap. Behovet av att angripa den svenskspråkiga befolkningsdelen och nedvärdera dess betydelse skiner klart igenom i debatten. Vissa säger sig till och med uttalat förespråka en enspråkig finsk nationalstat.

Det är kanske alltför lätt att göra sig lustig över dessa saker, vilket möjligen gör att den stora majoriteten av ren godtrogenhet, okunskap eller ignorans kan låta barnet åka ut med badvattnet. Det förödande är inte alltid de ondas ondska utan de godas tystnad.