- 1997 var verkligt dystert. Då omkom hela sju arbetstagare inom massa- och papperstillverkning, berättar pappersförbundets arbetarskyddssekreterare Jari Väänänen.

Fjolåret såg sedan ut att bli det ljusaste i mannaminne.

- Vi var redan nära jul och trodde vi skulle klara året utan en enda olycka med dödlig utgång.

Men den 21 december var olyckan framme. En underleverantörs anställd föll från åtta meter och avled.

En titt på de sammanlagt femton dödsfallen under 1995-2000 visar att sex personer omkom just vid fall från hög höjd. En mänska fick sätta livet till på grund av ett fallande föremål. Fem avled för att de kom i kläm.

En av statistikens avlidna var en frivillig brandkårist som deltog i ett släckningsarbete. En person halkade och stötte sig så illa att han omkom. I den olyckan hade också alkoholen andel.

Största olycksrisken löper pappersarbetaren när han är i åldern 44-54 år.

Sedan är också vissa företag mera olycksdrabbade än andra. Varför det är så vet Jari Väänänen inte.

- Vad vi vet är, att branschen genomgick stora omvälvningar på 90-talet. Ägarstrukturen lades om och bruken rationaliserades. Arbetsstyrkan minskade från år 1990 till 1996 med cirka tusen personer årligen. Samtidigt växte produktionen kraftigt. Men om det finns några samband mellan det här och olyckorna är svårt att säga.

Det är inte bara olycksfallen som kastar en dyster skugga över pappers. Sjukfrånvaron är rena katastrofen. I jämförelserna med andra ligger nämligen pappers i täten. Hundra anställda på tusen är sjukskrivna kontinuerligt.

Det är svårt att få fram en exakt förklaring till varför det är så, därför är spekulationerna desto fler, konstaterar Väänänen.

Målet är noll

Svarta året 97 fick förbundet att på allvar börja fundera på åtgärder för att minska antalet olycksfall. Kampanjen "Noll olyckor" fick sin start.

- Det goda med den här kampanjen är att både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intressen sammanfaller. Därför har det också varit lätt att driva den, säger Väänänen.

Hans jobb underlättas också av att antalet arbetsplatser är bara i runt tal 130, då man räknar med papper, cellu och förädling. Det är inga svårigheter att hålla kontakt till dem.

- En orsak till att vi ville lansera ett nytt tänkesätt är, att pappers kommer att genomgå en rejäl generationsväxling. Under kommande fem år byts 30 procent av arbetskraften ut.

- Vi måste förändra mänskornas attityder och tänkesätt, säger Väänänen.

- Alla borde ha en inbyggd riskkalkylator som startar automatiskt när man kommer på jobb. Nu är det i stället så att folk hänger hjärnan på knaggen, och låter greppet släppa när man är innanför fabriksporten.

Ledarskap

Utan ledarskap fungerar emellertid inte arbetarskyddet, poängterar Väänänen. Det ska styras av någon och omfattas av alla.

På förbundet har man för avsikt att effektivera utbildningen av arbetarskyddsfolk.

- Vi har 1100 arbetarskyddsombud och mindre än hälften av dem har utbildning. Av våra 120 arbetarskyddsfullmäktige borde vi utbilda hälften. Därtill borde alla få kontinuerlig påbyggnadsutbildning, säger Väänänen

Ett annat villkor för framgångsrikt arbetarskydd är att de anställda känner för sitt jobb, framhåller han. Arbetstagaren ska ha överblick över sitt arbete, ansvar men också makt att påverka.

Bromsen

Ovanligt är inte att chefernas goda intentioner bromsas när mellanskiktets ledare får hand om dem. Hur förhindrar man det ?

- Genom att ta upp arbetarskyddsfrågorna på möten och hålla dem aktuella hela tiden. När högsta chefen ideligen förhör sig om hur de avancerar blir det svårt för mellanskiktets gossar att ignorera dem, säger Väänänen.

Eftersom väldigt många olyckor drabbar underleverantörers anställda har han också tvingats fundera över den här biten. Av de sju som omkom 1997 var faktiskt hela fyra anställda hos underleverantörer.

- Vi strävar till att påverka underleverantörerna via dem som beställer ett arbete. De ska kräva papper på att underleverantörerna har arbetarskyddet i skick. Ett bra sätt är att visa upp ett säkerhetspass, och till all lycka börjar det slå igenom på alla håll.

Än kampanjen Noll olyckor ? Hur har den utfallit hittills ?

- Ser man på hela papperssektorn med underhåll, cellu, pappersarbetare och pappersproduktarbetare så minskade olycksfallen med hela 30 procent redan år 1999, då kampanjen lanserades på fältet. Det enda underliga är just pappersarbetarnas olycksfall som inte vill gå minska. Varför det är så är ett mysterium, säger Väänänen.

  Stora Enso i Kotka hade 74 olycksfall ifjol.

- Vi har hållit oss på den här nivån, suckar Juha Tarkiainen, som är femhundra pappersarbetares arbetarskyddsfullmäktige.

Om den här siffran är hög, så finns det pappersbruk där läget är ännu dystrare. Och de vill inte ha besök av reportrar.

När kotkabrukets anställda besöker läkaren är det vanligtvis för att de fått någonting i ögat eller halkat. Skärsår och blåmärken på händerna hör också till repertoaren, eftersom arbetet är sådant att mänskornas händer är utsatta, säger Tarkiainen.

- Folk har också en tendens att försöka rädda det som räddas kan när det blir kriser i produktionen, för alla vet vi ju hur stora förlusterna är under ett avbrott. Vid sådana tillfällen sker det mycket lätt en olycka.

Tarkiainen är varm anhängare av nollkampanjen.

- Man kan kritisera målet som orealistiskt, men då blir frågan, om vi faktiskt ska godkänna ett visst antal olyckor årligen.

I Kotka finns avdelningar där det verkligen inte skett haverier. Celluavdelningen och flisstationen noterar noll olyckor.

- De är små avdelningar. På pappersfabriken med mycket folk och två maskiner är olycksfallsrisken högre, resonerar arbetarskyddsfullmäktigen.

Stora Enso i Kotka har tagit itu med arbetarskyddet på allvar. Det ingår också som en beståndsdel i affärsverksamheten. Fabriken har inte fått certifikat ännu, men tänkandet baserar sig på en brittisk standard (BS 8800). I Kotka har tillämpningen döpts till TTT-systemet från finskans työ, terveys, turvallisuus.

- Visst har här alltid funnits ett system, men det har varit ganska otrimmat, säger Tarkiainen.

Nu har exempelvis fabriken tolv delområden med egna smågrupper. Deras uppgift är bland annat att gå igenom olyckor, men också nära-ögat-händelser.

- Problemet med nära-ögat-incidenterna är att folk inte rapporterar dem. När de inte undersöks kan man inte heller göra förbättringar på arbetsplatsen, konstaterar Tarkiainen.

Förbättringarna må ändå vara hur fina som helst, men de är och förblir onödiga så länge arbetstagarna inte tar arbetarskyddet till sig.

- Vi måste höja mänskornas medvetenhet. Mycket prat är det som gäller.

På Stora Enso vill man höja kunskaperna med att bl.a. skicka "vanliga" arbetare på arbetarskyddsutbildning och ingen är lyckligare över det än Tarkiainen.

- Arbetarskyddet ska ju vara en normal del av en yrkeskarls dagliga arbete. Om det inte är det är han ingen yrkeskarl, understryker Juha Tarkiainen.

CAROLA ISAKSSON