Vårdagjämning.

Jag har alltid undrat om jorden håller andan sekunden före den ser solen. Om den stannar upp, omärkligt, och låter en nanosekund kila sig in mellan mörkret och det första ljuset, innan den slutgiltigt kastar sig vidare i sin bana kring sin egen axel.

Det finns nanosekunder man minns. Den första dagen på året då man känner doften av nyklippt gräs. Jogginskornas trall på grusgången, första vårdagen då man bestämt sig för att lämna stövlarna hemma. Minuten då barnet släpper ens hand efter att man följts åt, öppnat porten till den okända och gått in. Det här är nu, det här är i dag, det här är den första skoldagens morgon.

Minuten då man släpper taget.

Tystnaden efter chocken.

När är snart?

Varje barn vet att en minut aldrig är lika lång som den föregående.

Det märkliga med bra böcker är att de alltid för en tillbaka till början. Alla nya böcker om tid får mig att tänka på Momo. Flickan med inga tider att passa och oändlig tid att lyssna. Barnbokshjälten som kämpade mot de små grå männen som stal människornas tid. Män som alltid hade bråttom. Män som gjorde cigarrer av andra människors tid och rökte upp den. För sin egen skull.

Det är kanske sant att den som spar han har, men vad ska du med den sparade tiden till?

I boken Momo och kampen om tiden berättas det att man satte barnen på statliga inrättningar så de skulle vara ur vägen. Så föräldrarna kunde arbeta. Effektivare. Det berättas väldigt lite om de statliga inrättningarna, annat än att där finns mycket saker och lite fantasi. Lite som i en dålig skola. Jag antar att målet är att barn ska växa sig till samhällsdugliga medborgare som kan läsa klockan. Skulle den allmänna läroplikten någonsin blivit så framgångsrik om skoldagen inte så precis hade passat in med fabriksarbetarnas arbetsskift? Är det en fråga eller ett svar?

Det tar år att ersätta den första skoldagens iver med tonåringens skolgångsleda. Pulpeterna blir högre och skolväskan tyngre, men klassrummet förblir sig likt. Liksom skolan. Inneskor och uteskor. Lukten på dass. Teckningar på anslagstavlorna i korridoren.

I morgon kommer snabbare om du blundar.

I dag är mina forna skolkamrater antingen arbetslösa eller överarbetade och slutkörda. De flesta är både och. De mäter tiden som fabriksarbetare. Så och så många handlingar klara, så och så många email besvarade, två timmar kvar till kaffepausen, fyra tills dottern ska hämtas på dagis, fem till middagen och sex tills nyheterna börjar.

Tre månader kvar på detta korttidskontrakt.

Det är märkligt hur viktigt det är att jobba. Hur arbetet ersätter skolan. Rama in tiden så blir den begripbar. Kanske. Upp och ut. År efter år. Mantrat blir livet. Om tiden är ett begrepp som stammar från en upplevd eller iakttagen förändring, hur många år har du då levt? Var finns förändringen? Inte i disciplinen. Inte i nio års skola, tre års universitet och en fast anställningen på banken.

Ändå. Det yttre och det inre förändras i otakt. Det är sällan en pensionär sover länge om morgonen.

Och under ytan. När kontraktet tagit slut. I ögonblicket mellan dröm och verklighet. När den arbetslösa för första gången sover länge på morgonen. Länge och gott. När den överarbetade går ut på lunch och dricker ett rödvinsglas för mycket. I den omärkliga brytningen då du tar tillbaka den tid som är din, den som du tillåtit andra att stjäla.

Det finns förstås de som aldrig lyckas kalla tiden tillbaka. Det drabbar oss alla i sjok. När du säger att barnen är framtiden, i stället för att själv, tillsammans med dem, sätta dig på gungan i parken. När du säger framtiden, förutsätter du att vi just nu lever i det förflutna. Och det är ju riktigt, när en tanke är tänkt så finns den någon annanstans. Om du och jag och tiden bär samma klocka.

Om tiden bär en klocka.