Dessa tecken är dock inte helt entydiga. Vi fick nyligen ta del av Åbo Akademis förvaltningsdirektör Roger Broos något oväntade förslag att införa en betydande terminsavgift för högskolestudier. I tidningen Västra Nyland (13.4.) bestrider Broo att han talat om några bestämda penningbelopp. Om avgiften ska få tillräcklig betydelse för universitetens finansiering måste vi nog ändå räkna med ca 10 000 mk per läsår, allra minst.

Många har talat för avgifter även på bibliotek, skolor osv. De sociala följderna av dessa avgiftssystem är lätta att räkna ut. De hjälper ytterligare till att segregera, dvs splittra upp folket i sådana som har råd och sådana som inte har råd. Betydande avgifter av vad slag det vara månde startar alltid en ond cirkel vars konsekvenser är svåra att överblicka. Låt oss ta studieavgiften som exempel.

Broo tycktes i en radiointervju (3.4.) mena att om pappa eller mamma saknar pengar kunde avgiften finansieras med lån och därför skulle alla kunna klara den. Riktigt så enkelt är det inte. Om förslaget skulle förverkligas måste vi lägga en betydande summa till den studerandes lånebörda.

För nyutexaminerade från mera anspråkslösa förhållanden utan extra reserver, vore detta en extra börda som tynger ovanpå övriga studielån, lån till bostad, bil, heminredning osv. Den extra bördan lever de med i minst 15—20 år.

Det finns redan nu kalkyler som visar att högskolestudier inte nödvändigtvis "lönar sig" ekonomiskt.

Trots att den högt utbildade ibland, men bara ibland, kan räkna med högre lön, gör de uteblivna inkomsterna och den höga skuldbördan som är ett direkt resultat av de långa studierna att många helt enkelt inte når upp till samma livstidsinkomst, eller samma levnadsstandard som deras sämre utbildade kamrater vilka kommit tidigare ut i arbetslivet.

Studieavgifter gör givetvis högskolestudier ännu mindre attraktiva av ekonomiska skäl. Många unga finländare från de lägre inkomstkategorierna måste nog redan i ett tidigt skede överväga andra typer av karriärer om betydande studieavgifter införs. Detta leder i sin tur till en till en tidig gallring på rent sociala grunder.

Studieavgifter av detta slag kan därför indirekt medföra negativa konsekvenser också på den lägre utbildningens kvalitet, särskilt i sådana skolor och klasser där det redan i dagsläget är svårt med studiemotivationen. Av detta lider alla elever och all personal i dessa skolor. Avgifter i högskolan stärker på detta vis indirekt den förekommande tendensen till uppdelning i "elitenheter", "vanliga" och "problematiska" enheter inom grundskolor och gymnasier.

Den klassiska lösningen att införa stipendier för "fattiga begåvade" gör egentligen segregeringen bara synligare. Rika obegåvade är välkomna medan fattiga obegåvade icke göre sig besvär. Det samhällsstöd som riktas till universiteten blir då i praktiken en subvention riktad till de högre inkomstkategorierna. Precis som f.ö. sjukförsäkringsersättningarna vid privatklinikbesök och subventionen av dyrare opera- och teaterbiljetter är redan nu.

Detta sker framför ögonen på ett samhälle som säger sig vilja skapa jämlikhet.

Studieavgifter eller andra betydande avgifter för sådant som borde betraktas som välfärdstjänster har givetvis inget i en nordisk välfärdsstat att skaffa. De måste avvisas på det bestämdaste såsom ovärdiga ett mänskligt och jämlikt nordiskt välfärdssamhälle.

Mikael Forss

Löntagaren 30.4.2001 nr 4/01