Ett ben om dagen

Kari Nykänen bryr sig inte om att filosofera desto vidare över hur han kom att bli protesmakare.

– Det verkade vara ett intressant arbete då, och det känns så fortfarande. Hjälpmedlen görs väldigt långt för hand och enligt måttbeställning. Det finns inga likadana ben.

Nykänen konstruerar sina ben nästan uteslutande i själva verkstaden. Kunderna har han sällan att göra med. Måttagning och provtagningar görs av verkstadens tekniker.

Lösben och -armar brukar man associera med krigsveteraner. Men fastän merparten av dem ligger under jorden med sina skador finns det ett t.o.m. skriande behov av proteser.

– Det har varit full fart i början av det här året. Mest gör vi de här hjälpmedlen till människor med diabetes, blodkärlssjukdomar och för att reparera skador efter olyckor och medfödda brister, säger Nykänen.

Allt annat än trä

När en människa t.ex. har förlorat sitt ben upp till knät kommer hon in på protesstigen, som man säger i branschtermer. Efter amputationen tar det drygt en månad att läka benstumpen på sjukhus, men först efter ett halvt år kan man börja prova ut en ersättande protes. Den läkta stumpen och den förlorade delen av benet mäts på protesverkstaden bl.a. med kamera, och uppgifterna matas in på dator. Den datorstyrda svarven gör en gips- eller skumgummiform av benet. Med dess mått formar man en slida av ett ämne som påminner om en blandning av filt och gummi. Slidan, som fungerar med undertryck, behövs för att fästa protesen. Den benlika holken gjuts av glasfiber och harts. Fotens stomme eller det konstgjorda skelettet och dess leder monterar man av metallkomponenter som görs i Tyskland. Fotbladet görs av kolfiber eller gummi. Sin sista finputsning får protesen ännu av ett s.k. kosmetiskt lager.

Trä används nästan inte alls i dagens konstgjorda ben. Vanligast förekommer trä, enligt Nykänen i lårbensprotesernas stomme.

– Protesen brukar var klar efter en dags arbete, berättar Kari Nykänen.

Liv på tre ben

Om benstumpen inte förändras kan en benprotes hålla för normalbruk i mellan tre och fem år. Service behöver protesen ändå årligen.

Det är viktigt för en som har protes att lära sig kontrollera vikten. Redan ett par kilo i den ena eller andra riktningen påverkar omedelbart benstumpen och innebär att fastsättningsslidan måste göras om.

Patienten får lära sig att leva med benprotesen stegvis. Redan efter amputationen får man på sjukhuset öva sig att gå med hjälp av en särskild luftskena.

Den första protesen som har gjorts enligt patientens egna mått provas in redan tre månader efter amputationen. Den slutliga bruksprotesen får man kopplad ungefär ett år efter amputationen.

I ett normalt liv behöver man sedan ytterligare en protes, som klarar att användas i dusch och bastu.

Det är dyrt att leva med konstgjorda ben. Beroende på modellen kostar de 8 000 — 40 000 mk. Men med de bästa och längst utvecklade benen kan man röra sig nästan normalt. Ett bevis för det är t.ex. de handikappades paraolympiska spel där de bästa löper hundrametersloppet med protes på 11 sekunder.

Förutom benproteser tillverkar Brunakärrsverkstaden bl.a. handproteser, stödbandage för funktionsstörningar i över- eller underkroppen och olika slags ortopediska skodon.

EERO KOSONEN
Översättning: ASTRID NIKULA