Sakta men säkert byggs facket i Estland

I grundutbildningen av förtroendevalda i Dorpat har facket fått stöd av finländska fackförbund och FFC, medan svenskarna har hjälpt till att arrangera fortbildningskurser för förtroendemännen, berättar den estniska centralorganisationen EAKL:s regionala chef i Dorpat, Arno Arukas, som på halvtid också leder Skogsbranschfacket.

Arukas understryker betydelsen av samarbete mellan de förbund som verkar i området. Ingens krafter och resurser räcker till för att klara sig på egen hand och t.ex. förtroendemannautbildningen arrangeras i samarbete.

– Organiseringsnivån är fortfarande låg. I Dorpat är 25 procent fackligt anslutna, och det är dubbelt upp mot landet i genomsnitt. Men en bättre organisering skulle göra intressebevakningen effektivare. Å andra sidan har arbetsgivarna under den senaste tiden börjat intressera sig för att ingå kollektivavtal, berättar Arukas.

Att veta sin rätt

Arbetslivet i Estland är i en brytningstid och nu gäller anpassningen till EU. Just i den här omvälvningen skulle det finnas behovs av kunskap om arbetarnas rättigheter, och behov att kräva rättigheter. Arbetslösheten ökar och gör det svårare att hålla fast vid några rättigheter.

- Inom handeln är det svåra tider och konkurser inträffar ofta. Branschen samlar en hel del outbildade arbetstagare som inte kräver ordentlig lön och som accepterar oavlönat övertidsarbete, konstaterar Elle Pütsepp från Service- och handelsbranschens förbund.

– Vi har ordnat kurser också för försäljare och förmän. Kunskapen om de egna rättigheterna väcker ofta på arbetsplatserna behovet att grunda en fackavdelning.

Få medlemmar, dåliga avtal

Intressebevakningen på arbetsplatserna är i praktiken ofta svår, bl.a. för att arbetstagarna är så svagt organiserade. Ibland vill arbetsgivaren förhandla om en bredare sektor än vad förtroendemannen har fullmakter för.

- Dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare har fungerat väl i företaget Sangar fastän förtroendemannens tid fylls av att ingå kollektivavtal och lösa konflikter. När en konfektionskedja anslöts till vårt företag ville arbetsgivaren förhandla om avtal också för dess anställda, men jag konstaterade att jag måste få fullmakt av dem. Jag kan inte på egen hand avtala något för någon annan. I dehär frågorna har också arbetsgivarna en del att lära sig, konstaterar Valeri Štšerbakov som har varit förtroendeman på konfektionsfabriken Sangar i fem år.

Štšerbakov ser förbundens lokala samarbete och centralorganisationens stöd som betydelsefulla för intressebevakningen. Man är ännu alltför splittrade vilket är ett slöseri med ringa resurser. EAKL har 27 medlemsförbund och det är enligt Štšerbakov alltför många.

Svaga band till facket

På Estlands största metallfabrik, det numera svenskägda Tarkon finns det ingen fackavdelning, fastän det på fabriken arbetar en hel del fackligt aktiva från sovjettiden.

– Ännu för ett par år sedan hade Tarkon en fackavdelning, men när dess ledare bytte arbetsplats torkade den fackliga verksamheten in. Så svaga är ännu banden till fackföreningsrörelsen, konstaterar Endel Soon, som är ordförande för Metallarbetarförbundet i Estland.

Ett besök på Tarkon ledde emellertid till några kontakter.

– Kanske det leder någonvart också här, säger Soon förhoppningsfullt.

– Å andra sidan förefaller det att gå bra på fabriken och arbetstagarna är nöjda med arbetsgivaren, så därför har det inte funnits något trängande behov av fackligt arbete.

Tarkons personalchef är sedan ett par år Matti Timmermann, som tidigare var chef för EAKL:s regionkontor i Dorpat. Inte ens den f.d. fackliga ledaren har sett det nödvändigt att få en fackförening eller förtroendeman som förhandlingspart, utan förhandlar hellre med varje anställd för sig om personliga arbetsavtal.

– Hela tiden ringer telefonen och nya människor söker arbete på Tarkon, konstaterar Timmerman och fortsätter:

– Trots att underleveransarbetena har minskat något under den senaste tiden så utvidgar Tarkon sin produktion och vi har planerat att tillsammans med arbetskraftsbyråerna utbilda 400 nya arbetstagare under detta år.

Företaget betalar bättre löner än genomsnittet i Dorpat. Genomsnittlönen på Tarkon är 4 720 kronor (knappt 1800 mk). Enligt avtalet stiger lönerna en gång per år. På Tarkon har arbetena fördelat sig i typiska mans- och kvinnojobb. Kvinnorna jobbar inom monteringen, som är sämre avlönad än männens svarvnings- och installationsarbeten.

AINO PIETARINEN
Översättning: ASTRID NIKULA