Inte illa för en gammal arbetarson som läser på sin höjd tre böcker om året (vilket dessvärre torde diskvalificera mig som kandidat för den finlandssvenska hembygdsrätten). Som börjar med seriesidan i morgontidningen och som efter tjugo års universitetsstudier ännu inte fått pappren i handen.

Sjukdomssymptomen började för ungefär ett år sedan när jag i en filmrecension gick hårt ut mot japanska "Pokemon", som jag rätt och slätt tycker att är vedervärdigt tecknad och allmänt ermbarlig barnunderhållning.

Nehej, fick man inte säga. För då är man en moralist och förmyndare som inte respekterar barnens "egen" smak. Där stod man med sina dammiga Astrid Lindgren -argument och kände sig smått fånig.

Sen kom festen där jag brände propparna med anledning av "Robinson". Efter att gästerna diskuterat den senaste episoden i sisådär tre timmar kunde jag inte låta bli att dra till med några välvalda ord om "dokusåpa"-traditionen (även känd som mobbnings-tv) som i mitt tycke bygger på intriger och förtal och annat, moraliskt sett förkastligt beteende.

Inte särskilt populärt, behöver det sägas? Och helt fel, återigen. Faktiskt var det någon på festen som i sitt stora försvarstal drog en parallell till självaste Shakespeare. Ha, där fick man sig.

Påminner lite om de där gångerna när någon stackars jävel haft den dåliga smaken att säga nånting illa om "De vackra och de djärva" och allt vad de där utstuderat taskiga eftermiddagsåporna heter.

Fortare än kvickt rusar allehanda psykologer, sociologer och mediaforskare till undsättning och förklarar hur enastående viktiga och välgörande programtyper dessa är för många människor.

Underförstått: det finns ingen "bra" och "dålig" kultur, snarare många olika viljor med olika smak och behov. Och är dessa viljor tillräckligt många talar vi om ett "kulturellt fenomen".

Sen är vi där igen. "Kyllä kansa tietää" som vulgärdemokraten Veikko Vennamo sade i tiderna.

Denna "uppgradering" av anspråkslösheterna kan förstås ses som en motreaktion till den gamla inledningen i fint och fult, högkultur och lågkultur. Inget fel med det, stela och konstgjorda gränsdragningar behöver vi inte.

Likväl får man ju ibland en känsla av att vi håller på att slänga ut barnet med barnvattnet. Och att ingen längre orkar, eller ens vågar, dra en lans mot den populärkulturellt spetsade smörjan.

Som Nils Petter Sundgren, den rikssvenska filmkritikern, skriver i en kolumn i Månadsjournalen: "Toleransen mot usel och mindervärdig och moraliskt tvivelaktig underhållning är påfallande". Skräpet har blivit aktat och vördat.

I övrigt tycker jag som K-G Backholm, den forna juristen, jazzpianisten och poeten, som skriver: "Hellre en hajdare i varje stuga än ett operahus i Helsingfors."

Krister Uggeldahl

DOKUMENTÄREN
"Hagel och fjädrar", måndag 7/5 i TV2
– fristående producerade dokumentärer växer inte direkt på träd i Svenskfinland. Därför tycker jag vi ger ungålänningen Jonas Tuominens dokumentär, om överlevnad och sjöfågeljakt i Kökar, en chans.

RADIO
"Trädgårdsradion", grön pratshow på Radio Vega
– vad vore väl sommaren utan Trädgårdsradion och alla de eldiga, ohämmat passionerade samtalen om gåvorna i Herrens hage. Udo Drude har ersatts av Aarno Kasvi men Aagot Jung går på som aldrig förut. Snacka om naturkraft.