Glöm inte Portugal!

Vad får vi exempelvis veta om Portugal, denna "kamrat" i EU?

Nästan ingenting. Om man undantar stort uppslagna bilder från olyckor som drabbat de norra delarna av landet när broar och vägar rasat samman. Ögonblick av tragik som aldrig ges något egentligt sammanhang, trots att det som sker har att göra med brister i hela landets infrastruktur.

Någon gång kan de populära golfbanorna i det turistiskt exploaterade Algarve ägnas ett reportage.

Men i övrigt härskar tystnad. Eller ren och skär okunskap, som när Portugal häromåret var ordförandeland i EU. Jag hade ibland en känsla av att vissa journalister inte ens visste på vilken kontinent de befann sig.

Portugal ligger så långt borta, säger någon. Och landet är så litet.

Javisst. Men sällan har begreppet "small is beautiful" så stark relevans som här. Portugal är i själva verket ett av de mest fascinerande länderna i Europa, vänt mot Atlanten och den vida horisonten. Ett kontrasternas rike, där historien på gott och ont präglar nuet. Här samlades för femhundra år sedan oerhörda rikedomar. Det var då portugiserna begav sig ut på haven, erövrade nya kontinenter och en kort tid var en av världens mäktigaste stater med det väldiga Brasilien som en bland många kolonier.

När man vandrar i dagens Lissabon, i mina ögon skönast av Europas storstäder, möts blicken hela tiden av minnen från en svunnen storhetstid. Praktfulla kyrkor reser sig nästan intill varandra, palatsen står granne med förfallet i modern tappning. Det är motsatsernas stad, en egenartad mosaik av vemod och stolthet, allt det som utmärker folkets musik, fadon.

De många åren av diktatur har satt sina spår. Men mot alla odds lyckades man genomföra en nästan oblodig revolution med kulmen den 25 april 1974. I dag är det knappast någon som ifrågasätter den till en början så bräckliga demokratin, även om den politiska debatten är hård och de ekonomiska problemen legio. Fortfarande är Portugal ett fattigt land, plågat av EU:s krav på effektivitet. Men arbetslösheten är närmast obetydlig, man ser allt färre tiggare på gatorna, inom servicenäringarna är antalet sysselsatta imponerande. Där man i Finland skulle nöja sig med en enda servitör eller städare är antalet i Portugal garanterat femdubblat. Ekonomiskt vansinne, säger den resultatinriktade. Men lönerna är förstås alltför låga. Och sysselsättningen i sig måste rimligtvis vara en stabiliserande faktor. Jag bävar för vad som sker den dag marknadsekonomin på allvar tar grepp om det portugisiska samhället.

Kulturellt sett har Portugal mycket att ge. Vi glömmer ofta att portugisiska är ett världsspråk som talas av närmare 200 miljoner människor. Det här innebär inte minst att litteraturen har en rikedom som vi på ett nordiskt plan bara kan drömma om. Romanförfattare som Nobelpristagaren José Saramago och Antonio Lobo Antunes har slagit igenom också hos oss. Men annars är kunskapen svag. Hur många vet att Portugals störste 1900-talspoet heter Fernando Pessoa och att han ute i världen studeras med samma intensitet som James Joyce eller Marcel Proust?

Den europeiska unionen handlar inte bara om Bryssel och tankarna kring en utvidgning österut. Om vi på allvar vill måna om en drömd alleuropeisk gemenskap gäller det att vidga synfältet, att låta sig omslutas av ett större moderland med en gräns långt nere i sydväst.

Ingenstans slår modershjärtat starkare än i Portugal.