Det var ett förbund som verkar i en bransch stadd i mycket snabb förvandling Pertti Raitoharju tog över ledningen av när han valdes till ordförande för Medieförbundet vid kongressen i somras. Men mannen darrar inte på manschetten. Boktryckare kommer det nog att behövas framgent också, under överskådlig tid, men därtill kommer förbundets medlemmar att syssla med allehanda paketering av information i olika former, deklarerar han.

– Tidningar och böcker är lätta att läsa, men elektroniska media kan komplettera dem, liksom pappersprodukterna också kompletterar de elektroniska.

En slags symbios alltså. Grafiker behövs i alla händelser vid framställningen av vardera.

Devalverat arbete

"Revolutionen" inom den grafiska branschen startade för över trettio år sedan när blysättningen fick ge vika för fotosättning och datoriseringen tog fart. I drygt tjugo år lyckades man behärska situationen genom framsynta trepartsavtal som tryggade både arbetsplatser och införandet av ny teknik. Men när nittiotalskrisen kom och den teknologiska utvecklingen bara forcerade kom arbetslösheten också till tryckerierna.

Idag räknar förbundet 2000 arbetslösa medlemmar, vilket utgör tretton procent av de arbetande medlemmarna. Samtidigt började löneutvecklingen sacka efter. Från en plats nära lönebarometerns topp har den grafiska industrin halkat ner till mitten.

Värdet på bokarbetarnas arbete har devalverats.

– Löneutvecklingen visar hur arbetet idag värderas. Och den har återverkningar på personalrekrytering och branschens allmänna anseende. Detta har vi också försökt framhålla för arbetsgivarna, påpekar Raitoharju.

Han tar ett inhämtande av löneeftersläpningen som en central utmaning. I arsenalen ingår då också en allmän standardförbättring av utbildningen för branschen.

– Man har kommit in i branschen med varierande kvalifikationer. Nivån på utbildningen varierar olovligt mycket mellan olika läroanstalter. Och ännu för en tid sen rev arbetsgivarna inom IT-branschen unga på jobb redan innan de hunnit avsluta sin utbildning.

Det är ett gemensamt intresse att höja branschens anseende, förbättra utbildningen och göra lönerna konkurrenskraftiga, menar Raitoharju.

– Detta skall vi försöka få arbetsgivarna att inse.

Bubblan sprack

Från att ha varit framtidsbranschen nummer ett har IT-branschen snabbt slungats i kris. Nymedia visar sig sårbara. Personalen får uppleva svikna förhoppningar, lönekuvertet är plötsligt magert eller helt borta, framtidsdrömmarna har tappats bakom horisonten. Då behövs facket mer än förr.

– Det kommer buntvis med anslutningsblanketter från företag där vi tidigare bara hade strömedlemmar.

Fenomenet är känt från andra länder. I motgångens tid vaknar branschen fackligt.

Organiseringen av IT-branschen är inte helt okomplicerad. Det finns många om budet. Inom FFC organiserar också Elektrikerna och Metall samt i vissa fall Postförbundet anställda från IT-företag. Inom Tjänstemannacentralen FTFC bl a Tjänstemannaunionen och Erto. Totalt har ett tiotal fackförbund medlemmar med anknytning till IT-branschen.

Behovet av samarbete är något Raitoharju betonar. Beträffande sammanslagning är han mer svävande.

– För IT-branschens del har vi ett samarbete på gång med elektrikerna. Samarbetet med Journalistförbundet har redan gamla anor. Men så fort man kommer in på egentliga kollektivavtalsfrågor stöter man på arbetsgivarsidans splittrade organisationsbild. Det är inte så stor vits med att organisatoriskt koncentrera sig om avtalspolitiken fortsättningsvis är splittrad.

Att ställningen som Finlands äldsta fackförbund spelar en roll i sammanhanget förnekar han inte, men tillägger att samma ställning inte hindrat fusionsplaner i andra länder. Så när tiden är mogen...

Vad diskussionen om utökat samarbete på centralorganisationsnivå anbelangar ansluter sig Raitoharju till uppfattningen att den fackliga rörelsen inte i längden är betjänt av en uppdelning i tre centralorganisationer. FFC och tjänstemannacentralen FTFC har mycket gemensamt.

Bokarbetarna har utan större väsen inordnat sig i de senaste årens inkomstpolitiska uppgörelser.

– Inkomstavtalen har ju varit nödvändiga med tanke på den allmänna ekonomiska utvecklingen. Men vi har också anledning att se kritiskt på den inkomstutveckling uppgörelserna gett oss.

– De mål FFC-kongressen nu drog upp för inkomstpolitikens del passar nog oss, men visst klarar vi oss utan inkomstavtal också.

I den aktuella diskussionen om en möjlig förlängning av gällande inkomstavtal manar Raitoharju till återhållsamhet.

– Hur läget ser ut om ett år vet ingen idag. Därför gäller det att inte förhasta sig utan se tiden an i lugn och ro.