Arbetslösheten är den lägsta i mannaminne i Danmark, 5,4 procent. Situationen är inte ny för danska förhållanden, på 1960 och -70-talen importerade man utländsk arbetskraft. Den här gången var beslutsfattarna mera förutseende även om man också nu diskuterar behovet av import av arbetskraft. Man har idag ett system går ut på att få de arbetslösa i arbete så snabbt som möjligt. Bland annat har samhället en plikt att sysselsätta de arbetslösa liksom de arbetslösa är förpliktigade att ta emot sysselsättning. Man kan naturligtvis hitta ett annat arbete åt den som förlorar sitt arbete — en sjukskötare med nedsliten rygg kan förvisso inte längre lyfta, men det innebär inte att han eller hon inte till exempel kan undervisa eller utföra kontorsarbete. Eller gå in för omskolning. Dessutom finns alltså det nya systemet med flexjobb.

Jobba så mycket du kan

Flexjobben är till för dem som har en nedsatt arbetsförmåga p.g.a. till exempel arbetsskada, fysisk eller psykisk sjukdom, handikapp eller nedslitning. Dessa personer genomgår en noggrann social och medicinsk evaluering som fastslår hur stor deras arbetsförmåga är. Om den till exempel är femtio procent kan de få ett jobb där de arbetar halvtid, i Danmark 18,5 timmar per vecka. De får full avtalsmässig lön för sitt arbete och för full tid trots att de alltså bara jobbar deltid. Och här kommer finessen in, arbetsgivaren står nämligen för den del av lönen som flexjobbaren jobbar för medan staten betalar resten. Om en flexjobbare alltså jobbar 20 timmar av den danska 37-timmars arbetsveckan betalar arbetsgivaren för 20 timmar och staten för 17. Därmed omdefineras hela sjukdomsbegreppet, att man är sjuk innebär inte nödvändigtvis att man inte kan arbeta, åtminstone lite.

Systemet är ingalunda problemfritt, medger Marie-Louise Knuppert på den danska fackcentralen LO. Men där man har haft alla berörda parter med från första början är erfarenheterna goda.

– Vi inledde med ett experiment i 34 kommuner där vi ingick ett partnerskapsavtal mellan kommunen, arbetsgivarna och arbetstagarna och deras representanter i fackföreningarna. Förtroendemännen på arbetsplatserna kom därmed med i processen från start och på det viset undgick man många problem.

Ett av problemen är nämligen avundsjuka. Det ligger rätt nära till hands att en arbetstagare som är anställd på vanliga villkor ser lite snett på en person som bara jobbar på deltid men får samma lön. Men om deras arbetsgivare och förtroendemän från början har förklarat att alternativet är att flexjobbaren blir sjukpensionerad och därmed får en utkomst av samhället — läs; skattebetalaren — utan att göra ett dugg blir förståelsen för systemet större. Om de dessutom förstår hur stor den nationalekonomiska betydelsen av att man utnyttjar den danska arbetskraften är det desto bättre.

– Problemet är inte så stort när det gäller gamla kolleger, konstaterar Knuppert. Det är lättare att acceptera att en person som har jobbat på till exempel fabriken i 20 år övergår till flexjobb på grund av nedslitning än det är att acceptera en helt ny person som kommer in utifrån.

Myndigheterna skall anpassa sig

Men det är inte bara kollegerna som skall anpassa sig till den nya "rymliga arbetsmarknaden", ett begrepp som man har infört och som omfattar alla åtgärder som går ut på att utnyttja den danska arbetskraften maximalt. Det krävs också en hel del nytänkande inne på arbetskraftsbyråerna och i kommunerna. Tjänstemän som har jobbat enligt ett annat system i 20 eller till och med 30 år skall lära sig att tänka i helt nya banor. Omdefinieringen av sjukdomsbegreppet är ett av problemen, förr var en sjuk människa en sjuk människa och skulle inte arbeta, idag skall alla från läkare till kommunala tjänstemän se annorlunda på saken. Knuppert berättar att man numera försöker tänka på ett nytt sätt — i stället för ställa frågan vad en person inte kan göra skall man fråga vad personen kan, utgående från principen om att alla kan något.

– Vi har ett projekt för handikappade i Århus där en man som är förlamad från halsen neråt flexjobbar som IT-programmerare, exemplifierar Knuppert.

– Men det är inte lätt att få människor att tänka i nya banor, att låta bli att tänka på hur man gjort de senaste tjugo åren eller mer och i stället försöka se de nya möjligheterna. För att uppnå det har alla danska kommuner, ensamma eller i samarbete med andra kommuner, fått till uppgift att tillsätta arbetsmarknadspolitiska koordinationsutskott som bland annat skall ordna utbildning av dessa tjänstemän. Men lätt är det inte trots att staten har skjutit in väldiga summor till uppgiften.

Samarbetet mellan arbetstagar- och arbetsgivarparten kring flexjobben har fungerat gott, säger Knuppert.

– Det kan så vara att våra skäl att önska att systemet lyckas inte är de samma men båda sidor inser vikten av att utnyttja vår arbetskraft.

PETER HERMANSSON
Köpenhamn