Ollila är bekymrad för att dynamiken
saknas, driven mattats av, farten hotar sakta in i landets ekonomi. Genom att sänka
högsta marginalskatt från nuvarande 60 till 50 procent skulle problemet vara löst. Då
skulle företagens ledargarnityr och toppbegåvningar hitta gnistan och tända på alla
cylindrar igen. Genom att låta inkomstskillnaderna öka kan man motivera dem till nya
krafttag. Hela landet till välgång. Tro det den som vill.
Den bild av den ekonomiska
eliten man skapar sig på basen av Ollilas funderingar är egentligen inte särskilt
smickrande. Tydligen är snikenhet dess främsta drivkraft. Herrarna (och några damer)
samlar årligen in ett vackert netto genom toppenlöner, frikostiga optioner och saftiga
dividender. Men detta är inte nog. Att staten tar in sin beskärda del i form av skatt
till den gemensamma kassan tycks vara den outhärdlig smolk i bägaren, som hotar bräcka
deras motivation. (Att tvingas betala fortkörningsböter i samma proportion som vanliga
knegare förvärrar förmodligen eländet.) |
|
"Snikenhet är tydligen elitens främsta drivkraft" |
Om detta verkligen
återspeglar den moraliska nivån inom näringslivets ledarskikt finns anledning till oro.
Framgången vilar på en bräcklig värdegrund.
Symptomatiskt är att Ollila inte alls tycks tänka på de tusentals lågavlönade
tempoarbetare som plockar ihop mobiler i Nokias egna fabriker och hos
underleverantörerna. De betalar visserligen inte 60 procent i marginalskatt, men de
lyfter heller inga topplöner, de har inga optionsarrangemang, ingen dividend i sikte
oberoende av hur de sliter och släpar för företagets framgång. Vinner Ollilas
skattekrav gehör, försvinner tempoarbetarnas möjlighet till nya skattesänkningar. Men
tydligen inte deras motivation. Eller är den inte så viktig?
Liksom riddaren sporrar sin häst, sporras väl arbetstagarna, till skillnad från
direktörerna, bättre med skänkeln än med hötappen. Personalminskningar hotar ju
numera så snart resultatet inte tillfredsställer. Även i Nokia.