Lyftkranarna som stolt vajade sida vid sida över optimismens Karleby i 90-talets början har försvunnit. Marketarna är i gång. Storprojektet Saluhallen gapar fortfarande halvtom.

Ryktet som skinnstad börjar vara skamfilat sedan merparten läderfabriker försvunnit. Textilföretagen och östhandeln marscherade ut hand i hand. Enbart 1993 försvann 3 900 arbetsplatser inom konfektionen.

Trots att 1 900 arbetsplatser kommit till inom industrin biter sig Karleby månad efter månad istadigt fast i arbetslöshetstoppen i Svenskfinland. Novembers 14,4 procent förbyttes i december till 15,9, de arbetslösa i distriktet är nu 2 697.

Men framtidstron är stark. Staden satsar på sysselsättningsprojekt och IT. Storföretaget Outokumpu Zinc har lierat sig med vuxenutbildningscentralen för att trygga tillgången till arbetskraft då generationsväxlingen sätter in på allvar. Ett sätt att motarbeta arbetslöshet, också det.

– Målet är att få ned arbetslösheten helst till under 5,3 procent som vi låg på 1988. Speciellt viktigt är det att skapa arbetsplatser för kvinnor och ungdomar. De pengar vi satsar räknar vi med att få igen, säger Roy Sabel, sdp-ledamot i stadsstyrelsen och fullmäktigeordförande i Mellersta Österbottens Förbund, MÖF.

– Karleby kan inte slå sönder en region. Vi kan inte bygga på stöd utan bör klara oss själva, bygga upp vår infrastruktur och vår industri. Pendeltrafiken i söder är dubbel mot den i norr, myndigheterna finns i söder då vi hör till Västra Finlands län. Men vi ska utveckla samarbetet också norröver.

Efter de svåra åren har industrin skapat 1 900 nya arbetsplatser. Karleby försöker också profilera sig som IT-stad. Den förra SOK-fastigheten vid Vasavägen har staden renoverat för 35 mmk. Här räknar man med 300 arbetsplatser, hälften har redan kommit. Gamla polishuset kan bli ett annat IT-center, förra mejeriet har blivit laserpark o.s.v.

Nio miljoner plöjs ned i fullmäktigesalen som görs om till kongresscentrum. Satsningar görs på en mera mångsidig utbildning, på vuxenutbildning.

– Karleby ska bli en magnet som drar till sig företag. Företagsvänlighet, fina fritidsaktiviter, god logistik och tvåspråkigheten, de är våra trumf, betonar Sabel.

Han tror att kunnandet inom konfektionsindustrin småningom får företag att återvända. Här spelar också den fackliga solidariteten in.

– Vi kan väl inte i längden godkänna att varor produceras som slavarbete?

500 nya jobb inom tio år

Insvept i dimma och ånga breder Outokumpu Zinc ut sig på 400 hektar av den bästa sandstrand Karleby kan uppbåda. Svavelfabriken lades ned som olönsam 1977, koboltfabriken gick samma öde till mötes tio år senare. Men zinkfabriken finns kvar och är i dag näst störst i Europa. Efterfrågan på zink växer med några procent årligen.

I Karleby är det något speciellt att vara "outokumpare". Företaget har namn om sig att ta hand om de sina. Det visade sig inte minst då fabriksnedläggningarna resulterade i att först 330, sedan ytterligare 248 arbetsplatser försvann. Ingen sades upp, alla omplacerades och ett tag var zinkfabrikens personal uppe i 2000. I dag är arbetstagarna 500 och tjänstemännen 200.

– Inga nyanställningar gjordes på 60- och 70-talen så vi saknar en generation. Medelåldern är 49,9 mot i snitt 44-45 i branschen i övrigt. Vi står alltså inför en generationsväxling fem år före de andra. Att vi är först på plan ska vi utnyttja innan bristen på arbetskraft blir akut, understryker förvaltningsdirektör Antero Taanila.

Taanila talar mycket om anpassning. Först gällde det att anpassa de andra fabrikernas personal till zinkenheten, nu att smidigt fylla platserna efter de 35-50 arbetstagare som går i pension varje år.

År 2011 finns endast 39 av de gamla kvar. Outokumpu behöver 500 nya arbetstagare inom tio år, då den totala personalen samtidigt skärs ned till ca 580. 150 nya arbetare finns redan på plats efter att ha gått den 16 månader långa zinkkursen, inklusive tre månaders praktik, som Outokumpu drog igång som sysselsättningskurs i samarbete med vuxenutbildningscentralen. Också TE-centralen och arbetskraftsbyrån är inkopplade.

Kursen är populär. Till den sjunde långa kursen — det finns också en kortare variant — med start i december sökte 264 personer, 16 antogs efter tester och intervjuer. Den som gått kursen kan räkna med fast anställning efter att ha jobbat ett år. Därefter gäller det att plugga vidare på yrkesexamen, vid sidan av jobbet, för att avancera i företagets eget lönesystem, uppbyggt i fem trappsteg.

Också erfarenhet räknas

Taanila undviker att tala om äldre arbetstagare, han talar hellre om erfarna. Och dem värnar man om.

– Vi har meddelat att inga permitteringar görs, att alla har jobbet kvar fram till pensioneringen. För oss är det viktigt att föra över know how från de erfarna till de nya. "Taidolla poistutaan, tiedolla tullaan sisään", säger han på finska.

Metalls huvudförtroendeman Mauri Kainu påpekar att det gäller att få den rätta balansen mellan utbildning och erfarenhet. Det är bara rätt och riktigt att de äldre direkt placerats på lönetrappans två översta steg.

– Att motivera en som jobbat i 30 år att avlägga examen är inte lätt. Är det ens önskvärt, frågar han retoriskt.

Kontakten mellan gamla och nya arbetstagare har i allmänhet fungerat bra. Lite roat säger Kainu att först var de äldre bekymrade över hur de unga behandlades, nu har det svängt så de yngre månar om de äldre.

– De unga respekterar den gedigna yrkeskunskapen hos de äldre. Men vi måste inse att en generationsväxling också innebär en kulturell förändring, säger han.

Många byter bransch

De som går kursen är 20—45 år. Många har bytt bransch. Helinä Haukilahti jobbade tidigare som kock, nu sitter hon framför en dataskärm och kontrollerar hur zinken fälls ut i plåtar som sedan smälts och blir till två ton tunga tackor.

– Strippare kallade vi dem som gjorde jobbet, så länge här fanns bara män, avslöjar Kainu.

Haukilahti gjorde sig inga större förhoppningar om jobbet men nu skulle hon inte byta ut det.

– Jag trivs och jobbet är säkert. Vi har alla förmåner ett stort hus kan erbjuda. Enda minuset är att man vill drunkna i massan, säger Haukilahti, vice förtroendeman för sin avdelning.

– Utbildningen har varit ganska tuff men givande, säger Lastusilta, 25, som också kan kalla sig adb-merkonom, bilmekaniker och turistguide. De två första utbildningarna har han nytta av också här.

Sommarjobb i Outokumpus hamn väckte hans intresse och här tänker han stanna.

– Jag har satsat så mycket tid på det här.

INGEGERD EKSTRAND
Foto: ESA MELAMETSÄ