Själv växte jag upp på 60-talet och lärde mig att allting kunde och borde ifrågasättas. För den insikten kan jag inte tacka skolan utan de författare och debattörer som jag ivrigt läste i stället för att infinna mig till trista matematik- och gymnastiktimmar. Inte minst Jan Myrdal var en viktig röst: han vågade minsann säga vad han tänkte.

I dag är det politiserade 60-talet passé; man ser det ofta förlöjligat. Den tidens radikaler har ju i de flesta fall förvandlats till tryggt borgerliga familjefäder och -mödrar, förskansade i sin materiella idyll. Utvecklingen kan te sig naturlig, den mentala livscykeln går från opposition till anpassning. Men svårare har jag att acceptera den åsiktsmässiga utslätning som blivit det moderna samhällets främsta karaktärsdrag. Alla ska tycka likadant, höger och vänster är ideologiska begrepp som förlorat sin egentliga betydelse. Marknad, IT, globalisering är begrepp som kritiklöst lyfts fram som heliga och tillbedjansvärda.

Kraven på en sorts formulärtänkande har drivits in absurdum under höstens och vinterns terroristjakt. Och här kan man verkligen tala om att grundläggande västerländska rättigheter hotas. Visst hade USA all anledning att slå tillbaka efter den fruktansvärda attacken mot World Trade Center. Men bombningarna av Afghanistan — där ett stort men fortfarande okänt antal civila dödades — måste diskuteras.

Världens enda supermakt har ingen rätt att utöva världsvid åsiktsdiktatur med hot om hemliga militära rättegångar. Man gör det alltför lätt för sig genom att kalla varje meningsmotståndare för potentiell amerikahatare. Samtidigt sviker president George W. Bush och hans rådgivare just den frihetliga hederskod som gett landet så många vänner och beundrare.

På amerikansk hemmaplan existerar ingen egentlig opinion mot regeringen. Därtill är medierapporteringen alltför ytlig och patriotisk. Men i internationell debatt är de kritiska synpunkterna inte så sällsynta. Häromdagen läste jag en intervju i tidskriften Der Spiegel med den franske filosofen Jean Baudrillard, legendarisk oppositionell intellektuell. Han ser terrorismen som en naturlig protest mot en globalisering som gör de rika länderna ännu rikare och de fattiga allt fattigare. För USA handlar det ytterst om världsherravälde, inte om moraliska principer.

Baudrillard hänvisar ofta till Friedrich Nietzsche; någon tycker säkert att de har både självhävdelsen och galenskapen gemensam. I detalj är det omöjligt att hålla med i ett så spekulativt tänkande. Men det är oerhört viktigt att fenomen som Baudrillard ges en plats i debatten. Utan oliktänkare stryps all dialog, alla möjligheter till kritisk granskning av makten. Vad det kan leda till ger inte minst Europas blodiga 1900-tal besked om.

Alltför ofta glömmer vi att Adolf Hitler var en folkvald ledare. En tidig opposition mot hans regim kunde ha förändrat historiens riktning.

Lika folkvald är Silvio Berlusconi, som tillskansat sig en skrämmande maktposition i det som en gång var Mussolinis Italien: premiärminister, utrikesminister och mediemogul i en och samma person. Han har köpt och hotat sig till folkets stöd. Och detta i ett av de viktigaste EU-länderna!

Tänker själv, hade Jörn Donner som slogan i ett riksdagsval.

Tanken slog slint när han plötsligt stödde Esko Aho i presidentvalet.

Men i princip behöver vi mera just av den sortens individuella reflekterande, av opposition mot åsikter som någon annan formulerat åt oss.

Än så länge är tanken fri.