Vad den handlar om är att det nya informationssamhället kanske inte alls kommer att bli så jämlikt och demokratiskt som många framtidsvisionärer låtit påskina. Visserligen blir kanske nästan all information tillgängligt för alla till relativt överkomligt pris.

Det blir synbarligen bara svårare att "patentera" och prissätta egna informationsprodukter. Det blir alltså bara svårare att få dessa produkter att passa in i det industrikapitalistiska mönstret. Det som säger att "tid är pengar" och att huvudsyftet med mänsklig verksamhet är att skapa nytta i form av produktion som sedan omvandlas till löner och vinst. Om det sedan är lönen eller vinsten som är viktigast beror givetvis på samhällsställningen.

Informationsprodukten passar inte in i detta mönster därför att den i princip är oändligt delbar och kollektiv. När man sjunger en sång, läser en dikt, eller ser en film på TV förstörs eller förändras dess innehåll inte på minsta vis. Det handlar alltså inte om mätbar konsumtion och det är just detta som man vill komma åt genom copyrightbestämmelser och dylikt. Man vill helt enkelt förhindra att folk kommer åt innehållet i böcker, tidningar, musikstycken, filmer osv. gratis. Det är just via copyrighten som informationsprodukterna alls kan fås att passa ihop med industrikapitalismens villkor.

Industrin och lantbruket arbetar med det traditionella knapphetsparadigmet, där allt måste tas fram ur en motsträvig jord och en fientligt sinnad natur som rent av ska bekämpas ("struggle against nature"). Om andra familjer, nationer eller samhällsklasser inkräktar på ens "rättigheter" ska också de bekämpas. Resultatet, allas kamp mot alla, torde finnas till allas beskådande och behöver inte närmare ordas om.

Här är alltså informationsmediet annorlunda och föga lämpat för gamla tankesätt. Informationssamhällets negativa element, såsom datavirus, lögnaktiga nyheter, felaktig vetenskap, moderna legender, näthackare och piratkopior av alla de slag kan inte bekrigas med bomber och granater. Kanske inte ens med alla de arméer av advokater och rättegångar, som hör den fredstida industrikapitalismen till.

Informationsprodukterna är helt enkelt annorlunda. De passar inte in i det invanda mönstret. När de väl producerats lever de i evighet och kan delas mellan alla utan att någon förlorar ett enda dugg. Snarare tilltar värdet av t.ex. ett språk när det talas av flera. Denna egenskap har förlett många att utmåla en utopistisk framtid, där alla har tillgång till allt på lika villkor. Makten skulle fördelas automatiskt enligt demokratiska principer, eftersom all form av maktmissbruk obönhörligt avslöjas. Dessa utopier hade stor utbredning under 1900-talets sista decennier.

Tyvärr är det ändå inte riktigt så enkelt. Alla klarar inte av att tillgodogöra sig informationsprodukterna lika bra, det krävs kunskap och olika slag av begåvning och intelligens. En ytterligare svårighet som alla känner till är att man i den oändliga virtualrymden måste kunna koncentrera och sålla kunskap, veta vad som är viktigt och vad som kan läggas åt sidan, i annat fall drunknar man. Det krävs alltså erfarenhet och omdöme. I den här situationen bildas en på hemlighållen och/eller svårbegriplig kunskap baserad maktelit som manipulerar en stor maktlös majoritet via olika informationsmedier som alltså behärskas av eliten, nätokraterna. Eliten lägger givetvis böcker, TV, tidningar och framför allt reklamen under sina fötter och nyttjar den omärkligt men ytterst cyniskt för sina syften. Genom att de kontrollerar dessa ytterst kraftiga medier får de småningom också kontrollen över den traditionella industrin och servicenäringarna.

Det handlar om en typisk konspirationsteori, de kunniga mot de okunniga, och om en från marxismen, eller varför inte socialdarwinismen, bekant historisk förtrycksprocess där förtryckarmakten hela tiden söker sig nya vägar. Först var det godsägare och livegna, sedan kapitalister och arbetare och framöver alltså de kunnigas fåtal, nätokraterna, som ställs mot de okunniga massorna - dvs. nästan alla av oss.

Det är förstås ingen rosig eller särskilt rolig samhällsbild som målas fram här, det finns nog också en trevligare sida av medaljen, men den får vi återkomma till en annan gång.

Mikael Forss

Löntagaren 4.2.2002 nr 1/02