 Krig Är Intressantare
Än Fred, Buliga Bisin och
andra sagor
från den inhemska filmens värld
Åke Lindmans nya långfilmsprojekt, "Framom
främsta linjen" om den legendariska patrulledaren Harry Järv och IR 61
hörde till de stora vinnarna under Fondens höstutdelning. Klart det, trots att
man mig veterligen inte i allmänhet sysslar med filmproduktion (en dyr sport även för
det finlandssvenska kapitalet).
Klart att vi skall ha en
"egen" film om de finlandssvenska krigsinsatserna även om det betyder
att Lindman samtidigt måste överge den planerade filmen om fjärrpatrullerna. Även om
man kan fråga sig om det verkligen rör sig om en dramatiserad berättelse, fiktionsfilm
(till skillnad från filmatiserad historielektion).
Varje gång projektets eldsjälar tar till orda poängterar man autenticiteten, vikten
av att få de historiska detaljerna rätt. Men film, speciellt bra film, handlar om att
förenkla och vid behov även dra till med lögner. På tal om upphovsmännen bakom
texten, manuset, kan jag inte påminna mig om att Historikern Stefan Forss och
Författaren Benedict Zilliacus tidigare skulle ha lyst som FILM-författare. Det vill
säga om man inte räknar Zilliacus skötebarn, Stormskärs Maja.
Innan jag blir skjuten för högförräderi vill jag påpeka att jag inget har emot ett
"finlandssvenskt" eller finskt eller samiskt för den delen
krigsfilmprojekt som sådant. Nix. No. Njet.
Det jag ifrågasätter är snävheten, perspektivlösheten, i den inhemska filmens
historieskrivning.
Det är väl inte ENBART krigsveteranerna vi har att tacka för vår frihet och vårt
välstånd (och vår arbetslöshet, om någon mot förmodan orkar bry sig). Jag menar,
någon stackars jävel måste ju ha gjort sig skyldig till ett spadtag eller hammarslag
även efter kriget.
Var tusan finns de filmerna? Ingenstans. Sen må Lavis Veikko stämma in i sin
"Jokainen ihminen on laulun arvoinen" hur många gånger som helst.
Fast knappast tänkte den gode Lavi på Mannerheim, Gustaf, som enligt hörsägen är
aktuell i ett stort internationellt filmprojekt signerat Renny Harlin. Varför
porträttera små obetydliga män (och kvinnor, ha) när man kan dra till med Stormän?
Buliga Bisin.
Nog för att även Mannerheim får se sig slagen när den musikaliska sluggern Jean
Sibelius väcks till liv. Han är aktuell i hela två filmprojekt. Nää, skojar bara.
Faktiskt har det varit tal om tre Sibelius-projekt.
Bra så, inte minst med tanke på hur tunnsått det varit med musikerprojekt på
sistone. En Irwin (Rentun Ruusu), "Badding" Somerjoki (Badding) och Tapsa
Rautavaara (Kulkuri ja joutsen) hit och dit. Var är filmen om Olavi Virta? Erkki
Junkkarinen? Matti och Teppo? Katri Helena? Och så vidare.
Eller kunde man eventuellt tänka sig alternativa infallsvinklar på den finländska
verkligheten? Jag undrar bara.
Krister Uggeldahl
TRISS PÅ HANDEN
TV-SERIE
"Släkten är värst", amerikansk situationskomedi, Fyran tisdag-fredag kl.
19.30
mycket vatten har flutit under broarna sedan Archie Bunkers och Michael
"Meathead" Stivics glansdagar. Det hindrar inte den amerikanska tv-långköraren
från att än en gång roa och imponera. Bättre än så här blir den bara inte,
"den roliga halvtimmen".
TV-PROGRAM
"Filmtid", premiär för ett filmmagasin med Silja Sahlgren,
söndagar/tisdagar FST/TV1
det var sannerligen på tiden, att FST efter alla dessa läsolyckor och
boksalonger får upp ögonen för den rörliga bilden. Filmtid bjuder på trettio minuter
snack och funderingar, en gång i veckan. Tackar och bockar.
TV-FILM
"Hemligheter och lögner", brittiskt drama med Brenda Blethyn, TV1 1/3
som skildrare av den brittiska arbetarklassen har Mike Leigh alltid varit på
styva linan. I denna historia om den svarta adoptivdottern som kontaktar sin (vita) mamma
får han med också hjärtat. Det är så känsligt och omtumlande att man gråter. Av
glädje.
Löntagaren
4.2.2002 nr 1/02 |