Klart att vi skall ha en "egen" film om de finlandssvenska krigsinsatserna — även om det betyder att Lindman samtidigt måste överge den planerade filmen om fjärrpatrullerna. Även om man kan fråga sig om det verkligen rör sig om en dramatiserad berättelse, fiktionsfilm (till skillnad från filmatiserad historielektion).

Varje gång projektets eldsjälar tar till orda poängterar man autenticiteten, vikten av att få de historiska detaljerna rätt. Men film, speciellt bra film, handlar om att förenkla och vid behov även dra till med lögner. På tal om upphovsmännen bakom texten, manuset, kan jag inte påminna mig om att Historikern Stefan Forss och Författaren Benedict Zilliacus tidigare skulle ha lyst som FILM-författare. Det vill säga om man inte räknar Zilliacus skötebarn, Stormskärs Maja.

Innan jag blir skjuten för högförräderi vill jag påpeka att jag inget har emot ett "finlandssvenskt" — eller finskt eller samiskt för den delen — krigsfilmprojekt som sådant. Nix. No. Njet.

Det jag ifrågasätter är snävheten, perspektivlösheten, i den inhemska filmens historieskrivning.

Det är väl inte ENBART krigsveteranerna vi har att tacka för vår frihet och vårt välstånd (och vår arbetslöshet, om någon mot förmodan orkar bry sig). Jag menar, någon stackars jävel måste ju ha gjort sig skyldig till ett spadtag eller hammarslag även efter kriget.

Var tusan finns de filmerna? Ingenstans. Sen må Lavis Veikko stämma in i sin "Jokainen ihminen on laulun arvoinen" hur många gånger som helst.

Fast knappast tänkte den gode Lavi på Mannerheim, Gustaf, som enligt hörsägen är aktuell i ett stort internationellt filmprojekt signerat Renny Harlin. Varför porträttera små obetydliga män (och kvinnor, ha) när man kan dra till med Stormän? Buliga Bisin.

Nog för att även Mannerheim får se sig slagen när den musikaliska sluggern Jean Sibelius väcks till liv. Han är aktuell i hela två filmprojekt. Nää, skojar bara. Faktiskt har det varit tal om tre Sibelius-projekt.

Bra så, inte minst med tanke på hur tunnsått det varit med musikerprojekt på sistone. En Irwin (Rentun Ruusu), "Badding" Somerjoki (Badding) och Tapsa Rautavaara (Kulkuri ja joutsen) hit och dit. Var är filmen om Olavi Virta? Erkki Junkkarinen? Matti och Teppo? Katri Helena? Och så vidare.

Eller kunde man eventuellt tänka sig alternativa infallsvinklar på den finländska verkligheten? Jag undrar bara.

Krister Uggeldahl

TV-PROGRAM
"Filmtid", premiär för ett filmmagasin med Silja Sahlgren, söndagar/tisdagar FST/TV1
– det var sannerligen på tiden, att FST efter alla dessa läsolyckor och boksalonger får upp ögonen för den rörliga bilden. Filmtid bjuder på trettio minuter snack och funderingar, en gång i veckan. Tackar och bockar.

TV-FILM
"Hemligheter och lögner", brittiskt drama med Brenda Blethyn, TV1 1/3
– som skildrare av den brittiska arbetarklassen har Mike Leigh alltid varit på styva linan. I denna historia om den svarta adoptivdottern som kontaktar sin (vita) mamma får han med också hjärtat. Det är så känsligt och omtumlande att man gråter. Av glädje.