Det konstaterar Irmeli Perkiö, huvudförtroendeman och arbetarskyddsfullmäktig i Heinola, och ivrig förespråkare för KAT:s gruppmetod att lära människor ta kontrollen över sitt eget arbete.

– Jag ledde en pilotgrupp som testade metoden. Därefter har jag informerat också andra fackförbund om metoden, lett grupper och gör så också nu, här på brandstationen där jag har mitt arbetsrum.

Att just Heinola kommit så långt i projektet, kanske längst i Finland, har troligen att göra med den extra svåra situation som uppstod då stad och landskommun slogs samman 1997. Att jämka samman personalen, omplacera, fungera med nya arbetskamrater, allt bäddade för konflikter.

– Knappast blir det rejält bättre förrän vi får ett generationsskifte, säger Perkiö och pekar på gallupen som visade att förvånansvärt många upplever sig bli mobbade på jobbet.

Förmannens ton, ojämlikt bemötande, uppfattas som kränkande redan det. Och mera behövs inte för att problemet finns där.

– Folk vågar inte tala ut om sina problem, de talar bakom ryggen och kopplar in förmannen och förtroendemannen för sent. Lösningen med omplacering är inte alltid lyckad. På en liten ort hinner ryktet ofta före och det kan vara kört igen.

Inte att undra på att Heinola med stadsdirektören i spetsen tände på alla cylindrar. KAT-metoden körs i flera grupper och stadens ledning såg gärna att metoden togs i bruk över hela linjen.

Att lita på kompisen

Grupperna bland befälet och mannarna på brandstationen har plöjt igenom handboken halvvägs. Enligt brandchef Erkki Ratilainen har alla förhållit sig öppet till projektet. Ingen har frivilligt uteblivit från träffarna som ordnats så att föregående skifte stannar kvar två timmar.

– Vi inser behovet av att känna vi har koll på jobbet. Arbetsbördan ökar hela tiden men inte personalen. I fjol hade vi t.ex. 200 sjuktransporter fler än året innan. De gammaldags, rejäla eldsvådorna är få, trafikolyckorna och stormskadorna desto fler.

Brandmännen kommer i kontakt med människor i svåra situationer, ser olyckor och dödsfall som inte ens lämnar en garvad yrkesman oberörd. Svårast är det när barn råkar illa ut och då man möts av blodsdåd i hemmen.

– Också vi har känslor, något kanske stannar kvar i sinnet och oroar. Att kunna tala ut med varandra hjälper oss att undvika stress. Det har vi gjort också hittills, men nu säkert mera.

Stresståligheten testas noga i brandmannautbildningen. I krissituationer gäller det att utan ord kunna lita på kamraten och förutse hur han agerar.

– Mår inte kamraten bra kan han inte jobba. Arbetsolycksfallen är få, kanske nådde vi nolltolerans om fotbollen på planen här utanför förbjöds, säger brandchef Ratilainen med glimten i ögat.

Ett fungerande arbetsteam är A och O. Fungerar inte personkemin rör brandchefen helt enkelt om i packen. Skiften på 24 timmar ger gott om tid att komma underfund med varandra. De flesta på brandstationen är trotjänare som också fiskar och jagar ihop på fritiden.

– Någon mobbning har vi inte. Men hörde en utomstående vår ibland råa jargong kunde han nog tycka det fanns skäl att klaga.

Osäkerhet med åren

Skiftesförmannen Pentti Häll tycker det är bra att det psykiska arbetarskyddet uppmärksammas nu då många kämpar med ekonomin eller hamnar in i ett ekorrhjul av ständig trötthet.

– Som äldre tröttnar man lättare. Är man över 50 sätter osäkerheten in: klarar jag att kliva omkring på höghustaken med 30 kilos packning på ryggen, och det tills jag blir 65? Jobbet är inte det lättaste och alla måste vara med till 100 procent.

Medelåldern här är 40. Att yrket fortfarande är populärt bland smågrabbarna har Häll svårt att förstå då han tittar på lönelappen. Grundlönen ligger kring 7 000, ändå måste man hela tiden bygga på kompetensen för ambulanstransport, dykning, telefontrafik och service m.m.

I garaget ser överbrandman Hannu Endén och ambulansförare Jari Hämäläinen över syrgastuberna. Endén säger att åtminstone deras skifte fungerar fint, de äldre har jobbat tillsammans redan i drygt 20 år.

– De yngre byts. Då får man se till att de inte går på övervarv och bränner ut sig, säger han och visar kafferummet där brandmännen och ambulansförarna diskuterar allt mellan himmel och jord medan de tuggar i sig maten från ålderdomshemmet. Det här är inget jobb du lämnar för lunch.

Överbrandman Risto Lehtinen tippar av dykarutrustningen. Träningen är över.

Det psykiskt viktigaste i jobbet? Teamarbetet, svarar han utan att tveka.

– Skiftet har svetsats ihop, vi ska klara oss i mörker och intuitivt veta vad den andra gör. Det finns ingen tid för onödigt snack. Och det gäller att komma överens med varenda en i teamet.

INGEGERD EKSTRAND