För fem år sedan gick Ville igenom en ledsagarutbildning som anordnades av Helsingfors kyrkliga samfällighet. Den gjorde honom till ledsagare för en ung synskadad person. Den första han fick bli ögon för var Jarkko. Samarbetet med Jarkko har pågått sedan dess, regelbundet varje vecka frånsett små pauser.

– Jag ser mig mycket mer som Jarkkos vän än som hans ledsagare, även om vi i allmänhet träffas i samband med ledsagaruppdrag. Vi besöker myndigheter och banker tillsammans och per telefon har vi kontakt flera gånger i veckan, berättar Ville.

Killarna har rest tillsammans till Estland och till Norge. Norgeresan kom att betyda speciellt mycket för Jarkko. Ville förde nämligen Jarkko och två andra synskadade till ett evenemang som arrangerades av Synskadade ungdomar i Norden, SUN. Resan var alldeles uppenbart mycket rolig, det skvallrar Jarkkos minspel om ännu idag.

– Det var mycket att stå ut med för alla inblandade under den resan och många saker talar man tyst om fortfarande, exempelvis förarens körskicklighet, skrattar Jarkko.

Ville vill hjälpa

Som ett bevis på sin vänskap uttrycker sig de unga männen inte särskilt finkänsligt om varandra. Jarkko retar Ville för dennes småpetighet, Ville ger tillbaka med samma mynt. Ingendera ger efter i en dispyt. T.o.m. småsaker kan föranleda rena kriget dem emellan.

– Det gnistrar till ordentligt ibland men inte är det någon som är långarg, inte, intygar Jarkko.

Ville menar att den äkta vänskapen och Jarkkos personlighet får dem att hålla kontakt år efter år. Ett viktigt motiv är också Villes vilja att hjälpa.

– Jag har alltid brytt mig om människor och varit social. Som ledsagare kan man vara till hjälp rent konkret och jag vet att jag är till nytta.

Människonärhet och beredvillighet är viktiga för Ville. Viljan att hjälpa bara ökade när hans mamma dog för sju år sedan.

– Jag hade så svårt att acceptera att döden var oundviklig. Jag ville inte medge för mig själv att man inte rår på döden. Jag kände ett behov av att hjälpa när det bara är möjligt, funderar Ville.

För Ville var vårdstudierna en självklarhet redan i grundskolan. Han har utbildat sig till närvårdare och arbetar som medikalvaktmästare på den ortopediska kirurgavdelningen vid Tölö sjukhus.

– Frivilligarbetet är en bra motvikt mot vårdarbetet. Fastän jag i bägge fallen arbetar med människor är det frågan om två helt skilda saker. Samarbetet med Jarkko innebär kontinuitet och närhet på ett helt annat sätt än arbetet på sjukhuset.

Hänsyn till andra

Ledsagarverksamheten har gjort Ville bekant med de synskadades värld.

– Åtminstone det har jag lärt mig att synskadan inte påverkar livet särskilt mycket när man väl har lärt sig leva med den. Jag har också lärt mig att värdesätta min egen syn på ett helt nytt sätt.

Rör man sig tillsammans med en synskadad ser man också på omgivningen med nya ögon, konstaterar Ville.

– I krokiga korridorer funderar jag ofta hur synskadade skulle klara sig här. Jag noterar också höga trösklar och trappsteg inne i rum på ett nytt sätt. Överlag fäster jag uppmärksamhet vid sådant som man inte normalt lägger märke till.

Ledsagaren sätts på prov i större folksamlingar.

– Seende människor får mig att se rött ibland. I rusning tar folk inte alls hänsyn till andra människor. Man låtsas överhuvudtaget inte se den blindas vita käpp. Jarkko är van, men jag blir alltid lika arg, berättar Ville.

De två vännerna har diskuterat seende och hur Jarkko betraktar världen. Ville menar att en synskadad inte alls har så svårt att beskriva saker som man kunde tro.

– Jarkko känner former och uppfattar färg på basen av värme och kyla. Vi har talat om drömmar också. Dem upplever Jarkko inte som bilder utan med hjälp av andra sinnen.

Möjligheten att se världen på sitt eget personliga sätt är fascinerande, tycker Ville.

– Det finns en massa saker jag helst inte alls såg. Visst vore det trevligt att kunna tänka sig t.ex. en dyster förort som ens aningen vackrare än den är i verkligheten.

ANNA NIEMELÄ