Vi vill ta vårt ansvar för den
sociala utvecklingen i världen. Den etiska standarden ger oss ett redskap för att följa
upp och kontinuerligt förbättra vår verksamhet i etiskt hänseende, deklarerar hon på
företagets webbsida. Nolltoleransfrågor för Lival är barn-, slav- och tvångsarbete.
För Löntagaren förtydligar hon att man inte försöker vara någon
världsförbättrare men att det nog finns en viss idealistisk hållning bakom åtagandet.
Främst handlar det ju om verksamheten i utvecklingsländer, Kina i första rummet, där
Lival har sina underleverantörer. Men det finns också plats för förkovran av
verksamheten i Finland, konstaterar hon.
Hemma i sin bostad i Borgå sitter Livals huvudförtroendeman Seija Kankaanpää,
sjukskriven och utbränd. Den bild hon, utgående från sina erfarenheter, målar upp av
Livals personalpolitik, bekräftar Iisahos konstaterande. Nivån på företagets sociala
ansvarstagandet tål höjas.
Seija är lågmäld och trött. Hon har slitit ut sig i hårt arbete och pressande
förhållanden som förtroendeman. Men hon är på väg tillbaka, hon tänker inte ge upp.
Det Lival Seija känner är en arbetsplats med hårt uppskruvad arbetstakt, med
ackordhets och med en hukande inställning till ledningen. Hon har känt sig påpassad och
maktlös.
Arbetstagarna är ängsliga; rädda för att förlora jobben om de klagar. Den som har
möjlighet söker sig bort. Andra tål och lider i det tysta.
Vi brukar skämta med varandra att vi känner oss som om vi vore i fängelse,
säger Seija med ett trött leende.
Analyserar sjukfrånvaro
Sjukfrånvaron har satts under särskild lupp på Lival. I februari uppenbarade sig ett
papper på anslagstavlan där det meddelas att läkarintyg för sjukledighet inte
nödvändigtvis binder arbetsgivaren. Lival analyserar alla sjukintyg och förbehåller
sig rätten att värdera sjukdomens art. Kommer man till att arbetstagaren kan utföra ett
annat arbete anvisas ett sådant. Är sjukfrånvaron oklar uteblir lönen. Texten på
anslaget har kopierats på ett utlåtande av chefsläkaren vid Sibbo hälsocentral och har
kommunens officiella brevhuvud. Anslaget togs ner efter att vice huvudförtroendemannen
kopplat in Metallförbundet på frågan.
Arbetarskyddsinspektör Lea Piho på Nylands arbetarskyddsdistrikt baxnar då
hon ser pappret. Hon säger sig aldrig ha sett något liknande.
Inte vittnar det direkt om god atmosfär på arbetsplatsen. Det här är ju ett
sätt att demonstrera sin misstror mot de anställda.
Direkt olagligt anser hon ändå inte pappret vara. Arbetsgivaren har rätt att kolla
upp ett läkarintyg och utreda om den sjukskrivna kan utföra ett annat jobb. Men en
läkares diagnos kan arbetsgivaren inte ändra och läkarens tystnadsplikt gäller också
inför arbetsgivaren.
I Livals monteringshall sitter Riitta Harjula och monterar glas i plastramar.
Hon tycker att stämningen på arbetsplatsen är dålig. Man pratar om att man borde
hålla ihop och stå på sig, men det blir aldrig mer än prat.
Visst är det dåligt om man inte ens vågar hålla sjukledighet och här
skall man nog tänka sig för innan man är borta en dag.
Ackordsättningen är hård anser Riitta. 'Klockkalle' dyker genast upp med sitt
stoppur om man lyckas få loss en slant extra. Och så stramas ackordet åt igen.
Riittas arbetskamrat Nanna Jansson glädjer sig åt att hon har bara tre år
kvar till pension. Hon är nöjd med sina arbetsuppgifter men stämningen på
arbetsplatsen vill hon inte uttala sig om.
Bäst att inte säga vad man tänker, konstaterar hon och kniper ihop läpparna.
Finn Åström som står vid en stans och trycker ut aluminiumbrickor är
frispråkigare, men också nöjdare med tillvaron.
Har man bara rätt inställning till saker och ting går det nog bra att jobba
här, menar han. Man skall göra undan arbetet i den takt det kommer.
Full fart är det hela tiden. Minskar jobbet minskar också arbetsstyrkan.
Finn arbetar gärna övertid för han har bostadsskulder att betala.
De senaste åren har jag jobbat 170 300 timmar över.
Han går nu på timlön, men hade tidigare ackord.
Det tyckte jag inte om. Det gav dåligt med pengar fastän tempot var hårt hela
tiden.
Under Seija Kankaanpääs sjukledighet har vice huvudförtroendeman Johan Järvinen
fått rycka in i hennes ställe. Han har en svår sits och är inställd på att hellre
försöka förhandla och jämka än ta strid.
Kanske är jag en dålig förtroendeman, suckar han.
Men han tycker att det gått att tala med ledningen och hoppas att det skall gå att
föra dialogen vidare.
Normalt
Samarbetsvilja bedyrar också Viveka Iisaho.
Mänskorna är vår största resurs och den skall vi vårda, säger hon.
Kritik kommer dagligen. Saklig sådan tar vi gärna emot och ser hur vi kan
förbättra saker och ting.
Iisaho vill tona ned konflikten om sjukintygen. Det har aldrig varit meningen att
ifrågasätta motiverad sjukfrånvaro.
Inte vill vi att man kommer sjuk på jobb.
Hon tycker det är tråkigt om direktiven om sjukfrånvaron tagits negativt emot och
påpekar att pappret genast plockades ner efter att facket reagerat.
Om ackordsättningen säger hon bara att den har betecknats som helt normal av den
konsult som utför arbetsstudierna.
Avtalssekreterare Vuokko Väänänen på Metall säger att ackordsättningen
får ändras endast om det sker förändringar i arbetet som motiverar ny ackordsättning.
Det att arbetstagarna blir vanare, arbetar snabbare och förtjänar mer är ingen giltig
motivering till åtstramning av ackordvillkoren. Hon tycker att det skulle vara skäl för
parterna att sätta sig ner och i förhandlingar gå igenom Livals ackordsystem, så pass
många signaler om missnöje med ackorden har det vid det här laget kommit till Metall.
Kränkande
Seija Kankaanpää känner sig kränkt också pga Livals sätt att behandla
brevförsändelser. Hon berättar att all post hon får till företaget öppnas innan den
kommer till henne. Också då hennes namn står överst på kuvertet.
Jag har påpekat att jag inte tycker om att man öppnar min post, men fått till
svar att Livals kutym är sådan.
Lagen ser annorlunda på saken.
Dataombudsman Reijo Aarnio erinrar sig att det finns prejudikat på att brev som
sänts till en anställd vid ett ämbetsverk med mottagarens namn överst skulle anses
vara personligt. Samma logik torde kunna tillämpas i ett företag. I övrigt hänvisar
han till kommunikationsverket. Där hänvisar juristen Kirsi Sunila-Putilin
till grundlagens tionde paragraf och till strafflagens bestämmelser om
kommunikationshemlighet. I grundlagen slås fast att brevhemligheten är okränkbar. I
strafflagens 38:de kapitel, paragraf 3 sägs: "Den som obehörigen öppnar ett brev
... som är adresserat till någon annan ... skall för kränkning av
kommunikationshemlighet dömas till böter eller fängelse i högst ett år."
Har en sådan kränkning skett, kan bara en domstol avgöra.
HANS JERN