Det här åstadkom sorglustiga situationer: bara två par overaller per år, arbetshandskarna måste vi själva bekosta o.s.v. Den ekonomiska krisen i början av decenniet ledde ytterligare till att det var litet si och så med förmånerna. Jag hörde om ett fall där man betalade reseersättning och dagtraktamenten i form av plåtbitar som hade samlats på gården.

Kaffe- och matpauserna var de stunder då den röriga situationen besvors. Arbetsgivaren fick kring öronen ordentligt. Ingen var emellertid beredd att ta ansvaret för att reda upp situationen. Förtroendemannen koncentrerade sig mest på att bevaka plåtslagarnas intressen.

Jag fick nog till sist och lovade se om det fanns något jag kunde göra. Jag valdes till representant för tungmetallarna i företagets samarbetskommitté. Med hjälp av förbundets representant lyckades jag reda upp några olägenheter: det blev nu fem par overaller per år, arbetshandskar och glasögon bekostades av arbetsgivaren, det blev ordning i utbetalningen av reseersättningar och Parake-systemet började tillämpas.

Arbetsgivaren blev inte svaret skyldig. Mitt personliga tillägg enligt Parake var det lägsta möjliga, och så fort tillfället gavs blev jag permitterad. Det skedde mitt under en stororder,så jobb fanns det nog. Permitteringen möjliggjordes av att jag helt saknade förtroendemannaskydd.

Jag är fortfarande rätt bitter över hur fegt gänget, som hade krävt att jag sköter deras angelägenheter, förhöll sig till att jag permitterades. De tuffa tongångarna vid kaffebordet förbyttes i ett: "Han bad ju om det".

Jag kan gott föreställa mig hur järnhårda metallarna är som sitter runt borden i matsalen. Deras tal är allt skäl att ta med en nya salt. Det lönar sig åtminstone att säkra sin egen rygg innan man besluter sig för att göra något för det här gänget.