Det är inte så länge sedan hon gjorde den sista anteckningen — ett par år kanske. Hon har knappast glömt boken, men den har tydligen varit avsedd för De Viktigaste Händelserna, och det enda värt att anteckna under de senaste åren har varit begravningar och jordfästningar. Barnbarnen nämns den dagen de ser dagens ljus, men det är också allt. De nedtecknade, viktiga händelserna fyller mig med glädje. Det är sommarfåglarna som kommer till Drumsö i mars 1931, det är fred i Europa den sjunde maj, det är drottning Silvia som nedkommit med en dotter och det är hon som opereras för inre blödningar i september 1951.

Jag bläddrar i den redan första kvällen, men låter den sedan vara. I ett par år ligger den längst inne i översta byrålådan. Almanackan byter ägare, land och kontinent, men den kan fortfarande känna sig som hemma.

Vad rymmer en livstid av anteckningar? De flesta anteckningar är lätta att komma underfund med. Hon har blandat bort åren men hållit reda på dagarna. Under den andra veckan i augusti läser jag att ‘pappa dog 1948 klockan 17.00’, den andra veckan hände inget alls, men under den tredje tågade Sovjets trupper in i Tjeckoslovakien.

När jag läser hennes anteckningar tänker jag på alla män som slitit i år med att skriva ner sina memoarer, på barn som envisas med att vilja veta vad som verkligen hände, och på den pressade fyrklövern som finns instucken i mitten av april och som är så ålderstigen att den nästan smulas till stoff av min blick. Hon nämner den fösta gången hon ser en man hon tydligen tyckte om på konservatoriet, och sedan försvinner han för alltid, bara för att dyka upp i en dödsannons fyra decennier senare. Tystnaden ekar mellan raderna. Men de solblekta sidorna fylls med material mot slutet av året, närmare bestämt den 3.11 1957 avgår ‘ryssarnas satellit Sputnik II med hund ombord’ och i december 1941 blir ‘Hangö återvänt och då hissas flaggan på Hangö Kyrka’. Sedan är det dags för den viktigaste väninnas födelsedagskalas.

Jag funderar på att skaffa mig en dagbok, strunta i åren och hålla reda på dagarna. Under det år som gått, vad skulle jag ha skrivit om? Den 11 september? Säkert. Första dagen då bomberna föll över Afghanistan ? Kanske. Ingen födelse men nog en anteckning om ett dödsfall gällande en som inte blev så gammal. Någon jag mött? Någon viktig nog att eventuellt, och oförklarligt, dyka upp som ett minne i marginalen flera decennier senare. En pressad ros. Av de dagar vi lever, hur många har ristat märken i själen? Det tog Tant en livstid att fylla alla de 352 sidorna. Trots alla memoarer som skrivits antar jag att det är ett ganska allmänt medeltal.