 
Operation status
Man kommer i dessa tider osökt att tänka på 1918. Det
var stor tur att de händelserna inte uppvisade någon klar språklig eller annan
etnisk-kulturell uppdelning. I stället har väldigt många finländare förfäder på
både den röda och den vita sidan. Det kanske är viktigare än vi kan ana mot bakgrund
av händelserna ute i världen där religion och etnisk tillhörighet bär konflikterna
från generation till generation.
Folkets enande under och efter kriget
mot Sovjetunionen bildade sedan grunden för det relativt trygga välfärdssamhälle vi nu
lever i. Det finns lite smolk i bägaren här och var, och det finns ett och annat
oskrivet blad. Men i det stora hela har vi säkert anledning att vara nöjda med
situationen.
Oberoende
av vilket jobb man utför
ska man kunna känna uppskattning
Följande stora prövning kan vara på
kommande fortare än vi anar. Den gäller EU:s utvidgning och en möjligen ökande
invandring av arbetskraft med utländsk härkomst. Vi vet redan nu att det snart kommer
att uppstå brist på arbetskraft i många branscher. Det gäller vården, de offentliga
och privata servicebranscherna och vissa industrijobb.
Utbildningen drar dåligt i flera branscher, statusen upplevs inte som den bästa
o.s.v. Det har funnits tider då det var god status att jobba i kommunen, i butiken, som
yrkeskunnig arbetare i en fabrik, som sjuksköterska o.s.v., det var status att jobba ute
i samhället överhuvudtaget.
Yrkesstolthet är ett annat begrepp. Även om arbetsgivare och andra kanske inte
uppskattade det jobb man gjorde till sitt fulla värde så bar man sitt öde med rak rygg
och med stolthet väl medveten om sitt eget värde.
Om det är så att vissa yrken tappar status ute i samhället, är det kanske ett
mindre problem så länge som arbetarna har självtillit. Så länge man själv tror på
sin sak kan man leva på hoppet. Man orkar kämpa.
Det var ju trots allt det hoppet som arbetarrörelsen öste sin framgång ur. Ur det
hoppet föddes sedan krav på sociala förbättringar, högre lön mm.
Jag är ingalunda motståndare till invandring. Tvärt om tror jag att vi mår bra av
en måttlig invandring och inslag av nya kulturer. Men om resultatet blir att invandrarna
tar hand om jobb med lägre status, medan infödda finländare klättrar uppåt på
statusstegen får vi lätt en explosiv situation som kan vara svår att behärska.
Medicinen borde i stället vara att begreppet yrkesstolthet tas till heders. Oberoende
av vilket jobb man utför ska man kunna känna uppskattning och lära sig inse att man är
en lika viktig del av helheten som chefen eller dataexperten. I en sådan situation kan
alla också lättare vara toleranta mot nya samhällsmedlemmar från andra länder.
Det här är delvis en ledarskapsfråga. De företag som lyckas inge sina medarbetare
stolthetskänslan, unnar dem ett egenvärde i sin uppgift, och förstärker detta
egenvärde medvetet, är de företag som lyckas bäst.
Här har också fackföreningsrörelsen en viktig uppgift att fylla, en uppgift som vad
jag kan se blir bara viktigare för varje år.
Mikael Forss
Löntagaren 29.4.2002 nr
4/02 |