. vane.jpg (302 bytes)
herro.jpg (2671 bytes)

forss2.jpg (11026 bytes)

Operation status

pune.gif (67 bytes)  Man kommer i dessa tider osökt att tänka på 1918. Det var stor tur att de händelserna inte uppvisade någon klar språklig eller annan etnisk-kulturell uppdelning. I stället har väldigt många finländare förfäder på både den röda och den vita sidan. Det kanske är viktigare än vi kan ana mot bakgrund av händelserna ute i världen där religion och etnisk tillhörighet bär konflikterna från generation till generation.

Folkets enande under och efter kriget mot Sovjetunionen bildade sedan grunden för det relativt trygga välfärdssamhälle vi nu lever i. Det finns lite smolk i bägaren här och var, och det finns ett och annat oskrivet blad. Men i det stora hela har vi säkert anledning att vara nöjda med situationen.

Oberoende
av vilket jobb man utför
ska man kunna känna uppskattning

Följande stora prövning kan vara på kommande fortare än vi anar. Den gäller EU:s utvidgning och en möjligen ökande invandring av arbetskraft med utländsk härkomst. Vi vet redan nu att det snart kommer att uppstå brist på arbetskraft i många branscher. Det gäller vården, de offentliga och privata servicebranscherna och vissa industrijobb.

Utbildningen drar dåligt i flera branscher, statusen upplevs inte som den bästa o.s.v. Det har funnits tider då det var god status att jobba i kommunen, i butiken, som yrkeskunnig arbetare i en fabrik, som sjuksköterska o.s.v., det var status att jobba ute i samhället överhuvudtaget.

Yrkesstolthet är ett annat begrepp. Även om arbetsgivare och andra kanske inte uppskattade det jobb man gjorde till sitt fulla värde så bar man sitt öde med rak rygg och med stolthet väl medveten om sitt eget värde.

Om det är så att vissa yrken tappar status ute i samhället, är det kanske ett mindre problem så länge som arbetarna har självtillit. Så länge man själv tror på sin sak kan man leva på hoppet. Man orkar kämpa.

Det var ju trots allt det hoppet som arbetarrörelsen öste sin framgång ur. Ur det hoppet föddes sedan krav på sociala förbättringar, högre lön mm.

Jag är ingalunda motståndare till invandring. Tvärt om tror jag att vi mår bra av en måttlig invandring och inslag av nya kulturer. Men om resultatet blir att invandrarna tar hand om jobb med lägre status, medan infödda finländare klättrar uppåt på statusstegen får vi lätt en explosiv situation som kan vara svår att behärska.

Medicinen borde i stället vara att begreppet yrkesstolthet tas till heders. Oberoende av vilket jobb man utför ska man kunna känna uppskattning och lära sig inse att man är en lika viktig del av helheten som chefen eller dataexperten. I en sådan situation kan alla också lättare vara toleranta mot nya samhällsmedlemmar från andra länder.

Det här är delvis en ledarskapsfråga. De företag som lyckas inge sina medarbetare stolthetskänslan, unnar dem ett egenvärde i sin uppgift, och förstärker detta egenvärde medvetet, är de företag som lyckas bäst.

Här har också fackföreningsrörelsen en viktig uppgift att fylla, en uppgift som vad jag kan se blir bara viktigare för varje år.

Mikael Forss

Löntagaren 29.4.2002 nr 4/02

hava500.jpg (350 bytes)

lt-back.jpg (825 bytes)lt-ylos.jpg (843 bytes)

marne.gif (45 bytes)