– Det är mänskligt att "klåpa" ibland. När man då gör det borde det räcka om chefen påtalar felet sakligt. Det känns däremot verkligt ledsamt om man får höra om det hela sommaren, om det skriks och kastas glåpord efter en. Om en arbetare nämner någon misshällighet och önskar att den rättas till så får han höra: "Vad har du med det att göra?"

– En tid står man ut med att höra på det här. Småningom blir det bara en dålig vits och till slut kniper vem som helst käft efter en sådan här kur. Om man inte är den som fjäskar och gör sig till så blir man tyst till slut. Problemknuten binds allt hårdare och själv gör man nätt och jämnt bara det som är alldeles tvunget. Den sista lilla droppen förtroende sinar, humöret går i botten. Det kan också handla om att undervärdera sin yrkeskunskap. Den smidighet som har bidragit till trivseln i arbetet har gått förlorad, atmosfären blir allt spändare, säger Kalle.

Kalle, som hör hemma i Kajanaland, har arbetat ett tiotal år för samma företag. Det finns ungefär halvdussinet grävmaskiner och lika många förare. Också en och annan bil hör till stallet.

Det har funnits något så när gott om jobb men nyss var de anställda permitterade tre månader. Små avbrott har det varit också tidigare. Man kan också få besked om permittering ungefär en timme efter att förtroendemannen har varit i kontakt med exempelvis arbetarskyddsdistriktet för att få något missförhållande korrigerat.

Kalle Herranen, förtroendeman sedan ett par år, förklarar konflikternas bakgrund med ett par konkreta exempel.

– En sådan självklar sak som skyddskläder var helt omöjlig att få arbetsgivaren att satsa på. På samma sätt håller det på att gå med de lagstadgade hälsokontrollerna. Övertidsersättningar ska man tala tyst om, annars …

Inför hotelserna blir man försiktigare, en ung arbetare vågar inte säga ett knyst om något missförhållande. Ber också förtroendemannen att tiga så att inte brödet skall ta slut. Det är ju inte så lätt att byta arbetsplats i dagens Kajanaland.

– Varje år har en eller i värsta fall två sagt upp sig. I ett litet företag är antalet betydande. De har varit något äldre, de har helt enkelt inte orkar lyssna längre på alla otidigheter eller så har de inte stått ut med tigandet, tror förtroendemannen.

MAIJA-LIISA JALKANEN