– Vikarierna betraktas lätt som ett lägre kast på arbetsplatsen. Man frågar oss ofta vad som är det minimi man måste punga ut med för att få en vikarie, småler arbetarskyddsinspektör Aila Kruus på Mellersta Finlands arbetarskyddsdistrikt.

Hon menar att det alltid är klokast att ingå ett skriftligt arbetsavtal. Om sedan arbetstiden får en tendens att öka eller uppgifterna blir helt andra än de var från början är det bra att kunna hänvisa till avtalet.

– Varav hjärtat är fullt … Ännu på 80-talet lättade människor sina hjärtan på fackföreningsmötena, varefter de förtroendevalda skällde på herrarna efter noter. Idag knotar folk på sin höjd bakom ryggen, säger arbetarskyddsombudet Veijo Koskinen på Jyväskylä stad ironiskt.

Koskinen menar att tigandet är arbetslivets gemensamma egendom. De som arbetar på viss tid eller med tidsbundna projekt avväger noga sin framtid och vad som lönar sig att säga. De stora åldersklasserna är inte vana att diskutera och är också de försiktiga när det gäller jobbet.

Recessionen lämnade efter sig en rädsla för arbetslöshet och, i synnerhet hos de små arbetsgivarna, rädsla för sysselsättningen. Forskare Taru Feldt vid Jyväskylä universitets psykologiska fakultet påminner om att rädslan för att förlora jobbet driver människor till försiktighet även om det inte finns fog för rädslan.

Slut redan i början

I dagens läge utförs normalt arbete i allt högre grad som projekt, både inom kommunerna och staten. Då projekten definieras litet olika varje gång kan man delvis använda samma människor för att utföra dem.

Av alla löntagare är det mest kvinnor under 30 år som utför snuttjobben. Enligt statistikcentralen arbetar nästan hälften av alla kvinnor under 29 på viss tid och drygt en tredjedel av dem som är under 35. Av männen under 35 år arbetar var tionde på viss tid.

De första undersökningarna om utbrändhet bland unga kvinnor har också kommit. Det låter otroligt att en människa är slutkörd redan i början av sitt arbetsliv. Men om man har bakom sig tio år av otrygghet, ett olevt liv och ogjorda barn är det kanske inte så konstigt.

– De unga kommer in i ett arbetsliv där de är tvungna att sälja sig själva på nytt varenda dag. Då lär man sig nog att akta på sin tunga , säger Koskinen.

Arbetarskyddsombudet menar att de fastanställda borde se sig i spegeln. Det är också ganska vanligt att vikarien lämnas utanför arbetsgemenskapen.

– Man underlåter helt enkelt att kalla vikarien till arbetsplatsmöten, kvällssitsar och utvecklingsdiskussioner.

Det frågas blott

Jyväskylä stad har cirka 3700 fast anställda. De visstidsanställda är 1300, av dem är drygt 500 vikarier. Anställningsförhållanden som är kortare än ett år faller utanför företagshälsovården, men behandling vid olycksfall och riskbedömningar gäller också här. Lösningen motiveras med att papperskriget hälsocentralerna emellan skulle bli övermäktigt om visstidsanställda togs med i den gemensamma företagshälsovården.

– Snuttjobbarna är en tyst minoritet, det kan man konstatera på basen av en lång erfarenhet. Många av dem vågar inte blanda sig i frågor av rädsla för att det inte blir något nytt uppdrag, summerar företagshälsovårdaren Mirja Puhalainen.

Men man frågar inte ens efter snuttjobbarnas åsikter. Arbetsatmosfären mäts bara bland de fastanställda. Under utvecklingsdagarna är det brukligt att låta vikarierna sköta jobbet.

Trots karantänen på ett år vänder sig snuttjobbarna till företagshälsovården med sina bekymmer. Samtalen bör tas på allvar för det som visstidsanställda upplever avspeglar ofta situationen i hela arbetsgemenskapen.

– Det hjälper alltid att tala. De fastanställda inser inte ens alltid att de ägnar sig åt diskriminering.

Personalsekreteraren Valma Järvinen har inte nåtts av informationen om att visstidsanställda behandlas sämre än andra. I praktiken går gränsen för deltagande vid att bevilja stipendier och utbildning. Utbildning ges i huvudsak till de fastanställda eftersom man anser att kunskaperna försvinner ut när visstidsanställningen är förbi.

– Alla är välkomna till den utbildning som är arbetsplatsbaserad eller den som är öppen för alla.

Järvinen påminner om att de kommunalanställda bekostas med skattemedel. Tjänsterna borde produceras så billigt som möjligt men samtidigt vara kvalitativa och rättvist fördelade.

Projekten ger staden de pengar och den ro staden behöver för att utveckla saker och ting. Beklagligt ofta är man nödd att avbryta ett projekt som har kommit väl igång för att pengar saknas.

Ett lyckligt slut

Den största förvaltningsgrenen i Jyväskylä stad, centralen för social- och hälsovårdstjänster, har 1800 anställda på sin lönelista. Knappt en tredjedel av dem är anställda på viss tid.

Inom förvaltningsgrenen har man insett styrkan i det beständiga. Under de senaste åren har centralen försökt erbjuda fasta tjänster. En av de lyckligt lottade är avdelningssekreterare Tarja Blomqvist som hann sitta på nio vikariat innan staden anställde henne.

– Visst är det skillnad på om man är fastanställd eller visstidsanställd. Inte blev jag åsidosatt men ändå tyckte jag att jag inte borde lägga mig i saker och ting när jag inte hade fast anställning, berättar Blomqvist.

Snuttjobbsåren var psykiskt betungande trots att Blomqvist var välkommen i arbetsgemenskapen. Som "utomstående" fick hon också fick delta i olika utvecklingsmöten. Kontaktytan med arbetsgemenskapen bröts ändå med jämna mellanrum. Vikariaten löpte alltid på mellan tre och fem månader per gång. Så här efteråt kan hon glädas åt vikariaten. De gav henne erfarenhet av staden som arbetsgivare ur många synvinklar.

IRENE PAKKANEN