Kalla vintermorgnar låg dieselavgaserna som en blå rök över bussarna i Brunakärrshallen i Helsingfors. Kröp kvicksilvret under noll en måndagsmorgon så var sikten dålig där trafikverkets bussar, upp till 80 stycken, samsades om utrymmet i garaget, berättar Tapio Heikkilä, äldre chassimontör, med 40 år i HST:s tjänst på mätaren.

– Då på 60-talet påstods det till och med att dieselavgaserna var hälsosamma. Knappt någon talade om utsläppen av svavel, kol och kväve, säger Heikkilä torrt.

Ändå var Helsingfors Trafikverk HST bland de första som experimenterade med att få ned avgaserna för ett tiotal år sedan.

– Det var nog snarast omsorgen om bussarna, inte om personalen, som låg bakom. Först något år senare slogs ledningen av tanken att kanske också vi for illa, drar Heikkilä sig till minnes.

Tapio Heikkilä var en av de 22 trafikverksanställda som beredvilligt ställde upp då forskare från Institutet för arbetshygien undersökte i vilken mån arbetstagarna utsattes för dieselavgaser. I projektet, som pågick från januari 1999 till slutet av maj 2001, undersöktes också 12 sophämtare och 9 anställda på sopstationer, samtliga män. I kontrollgruppen på 48 personer ingick också tre kvinnor.

– När man kommit så här långt på sin levnadsbana var det intressant att se i vilken skick gubben var! Men inte har jag känt av avgaserna, de får inte ens näshåren att svaja. Det värsta här är dammet, säger Heikkilä.

Andningsluften mättes ett par gånger och försökspersonerna fick också lämna blod- och urinprov.

– Det konstaterades att jag var i ypperligt skick och det kändes förstås fint, konstaterar Tapio Heikkilä.

Projektet gav råg i ryggen

Lika nöjda är HST:s fastighetschef Seppo Jussila och Jaakko Kettunen, arbetsledare på depån i Brunakärr.

– Vi nappade genast på möjligheten att delta i projektet, och bidrog också till finansieringen. Projektet gav oss en viss trygghet. Vi såg vilka förbättringar som behövdes, vilka plus och minus det fanns här och i depåerna i Botby och Forsby. Svaret vi fick motsvarade det vi hoppats på — partikelhalten i dieselavgaserna låg långt under det tillåtna värdet, påpekar Jussila.

Arbetarskyddsfullmäktig Pertti Järvinen, med 400 timanställda KAT:are att värna om, intygar att beskedet rejält dämpade den oro som vissa känt. Forskaren Kirsti Savela informerade grundligt både personalen och företagshälsovården.

– De som jobbar på verkstaden har alltid varit väl medvena om situationen. Utsugen åker direkt på avgasröret då bussen körts in på plats. Problemet här är att bussarna tvingas köra ibland ett par hundra meter inomhus då byggnaden är gammal, säger arbetsledare Kettunen.

Ventilationen har dock byggts ut rejält under åren och snart ska Botby saneras.

Med dagens citydiesel — som inte alls avger svavel — och bussar av årsmodell 1985—2002, de nyaste har också katalysator, har utsläppen minskat rejält. Ett tryckluftssystem och minimering av tomgångskörning och ett eget miljösystem har gett HST certifikat för både kvalitet och miljö. Att uppsöka läkare p.g.a. svimning eller illamående då avgasluften blev för tjock, det hör det förgångna till, försäkrar trion.

– Sjukfrånvaron är normal, ja, under genomsnittet för verkstaden, påpekar Järvinen.

Dieselbussar ryggrad i flottan

Depån i Brunakärr byggdes 1961, Botby året innan medan Forsbyhallen kom till inför OS 1952. I Brunakärr förfogar HST över sju hektar, tillsammans med STA:s bussar. Området naggas i kanten om korsningen mellan Tavastehusleden och Skogsbackavägen byggs nivåskilt. Tomtmarken här i Mannerheimvägens slutända är dyr så ytterligare intrång kan ske i framtiden.

– Det är också dyrt med dessa hallar där bussarna parkeras. Mera ekonomiskt vore att de stod ute och värmdes upp inför avfärden, tycker fastighetschef Jussila.

Både Kettunen och Järvinen är skeptiska. Kettunen menar att det skulle bli dyrt i bränsle medan Järvinen tippar att varken chaufförer eller passagerare skulle gilla att åka i nedkylda bussar.

I hallen rör sig ett par hundra chaufförer — dock inte dagligen —, 35 personer jobbar med service och tio finns på kontoret. Brunakärr är hemhall för omkring 190 av HST:s 450 bussar, i drygt 50 olika serier. Av de 190 går 53 på naturgas och sju på gasol eller flytgas. Resten går på citydiesel.

– HST har axlat producentrollen, det är beställaren som avgör hurudana bussar som beställs sedan konkurrensutsättningen inleddes, påpekar Jussila. – Dieselbussarna blir tekniskt bättre hela tiden. Lagstiftningen och EU-direktiven stöder vår jakt på mindre dieselavgaser.

Kettunen är vän av naturgas men bussarna kräver mycket av servicen och är dyrare i drift. Också med tanke på säkerheten bör inte flottan av naturgasbussar bli för stor i en hall.

– Trolleybussar som på linje 14 i tiden, vore det absolut bästa alternativet. Men knappast realistiskt, naturgasen tar troligen över allt mer, tippar Järvinen.

Hybrider, som använder elmotor i centrum och bränslemotor längre ut prövas i metropoler i Europa. De kunde vara ett alternativ för servicelinjerna.

Städningen största problemet

Klädförådet luktade oförklarligt av dieselavgas. Mätningar visade noll men mysteriet löstes: tankbilen som fyllde på bränsletanken tre gånger i veckan stod för nära luftintaget.

Första skedet av riskkartläggningen resulterade konkret bl.a. i en lampa i en mörk trappa, för att förhindra fall i hallen. Siktet är inställt på ett säkerhetssystem.

Den största olägenheten, enligt personalen, är städningen som numera görs av utomstående. Måldiskussioner har förts med städfirman och förbättringar har redan skett, berättar Järvinen.

– Chaufförerna klagar på att vi inte reagerar tillräckligt snabbt på felanmälan som de gör. För tio år sedan hade vi 70—80 man i servicen, så kom konkurrensutsättningen in i bilden och idag är nettot under 30. Någonstans måste det ju synas, speciellt som mannarna är desamma, bara äldre, påpekar arbetsledare Kettunen.

Och anför utmarschen ur den labyrintlika hallen. Bakom väggen spelas innebandy, i annan regi.

– Men HST har tjugotalet hobbyklubbar, mc, dans, skytte, golf och annan motion, så avkoppling finns.

INGEGERD EKSTRAND

Dieselgasen utgör en blandning av tusentals gaser och fina partiklar, i folkligt tal sot. De ultrasmå partiklarna, motsvarande en femtedel av ett mänskligt hårstrå, tränger djupt ned i lungorna. På partiklarna binds tusentals kemikalier, aven carcinogena, som vid längre exponering direkt eller indirekt leda till skador i arvsmassan, DNA.

Projektet Lungcancer i Stockholm för några år sedan visade att trafiken, speciellt dieselutsläppen, förorsakade flera än vart tionde fall av lungcancer. Amerikanska forskare anser att 15 000 cancerfall årligen hänger samman med dieselavgaserna, i Finland skulle detta motsvara ca 300 årliga fall.

PAH, eller polycykliska aromatiska kolväten, bildas vid ofullständig förbränning, t.ex. i bilgaser, rökning och stekt mat. Ju sämre förbränning, desto högre PAH-halt. De vanligaste PAH-föreningarna är naftalen, fenantren och fluoranten.

Dieselmotorer producerar 20—40 gånger mera partikelutsläpp än bensinmotorer.

Bättre dieselbränsle i kombination med effektivare dieselmotorer sänker PAH-halten.

  Kirsti Savela och Leea Kuusimäki, forskare vid Institutet för arbetshygien, publicerade i fjol våras en rapport om dieselavgaser, de definierade PAH-halten och gjorde en utvärdering av hur arbetstagare på bussdepåer och i sophämtning exponeras. Projektfinansiär var Arbetarskyddsfonden jämte undersökta företag.

– Trots att HST har rätt god luftkonditionering på sina depåer låg PAH-halten två, tre gånger högre än i sophämtningen. Vintertid översteg PAH-exponeringsnivån tio gånger den i sophämtningen, vilken i sin tur var dubbelt så hög som hos servicepersonalen och i kontrollgruppen, omtalar Kirsti Savela.

Några dramatiska resultat ficks inte fram. HTP-värdena underskreds rejält, vilket överraskade forskarna något.

Och väl så för tiotusentals arbetstagare utsätts för dieselavgaser och PAH-föreningar. Det här gäller t.ex. dem som arbetar i verkstäder, på gjuterier och byggen samt vid järnvägen. Dieselförbrukningen uppgick till 2,12 miljoner kubikmeter i Finland år 2000.

Gener och yttre faktorer inverkar

Nivån på exponeringen i kombination med tiden samt temperaturen kan samverka att den hälsovådliga tröskeln överskrids. Hur människor reagerar på PAH är dock synnerligen individuellt.

– Också lång exponering utgör ingen risk för en del. Kanske borde vi i framtiden ha en individuell sållning för att skydda människor mot för dem olämpliga jobb, kastar Savela fram.

Rapporten kom inte med direkta rekommendationer även om t.ex. HST har den som bas för sitt arbetsmiljöarbete. Eventuellt görs ett nytt projekt i liknande banor. Savela såg gärna att också rederierna kopplades in, både på grund av deras stora dieselmotorer och den tillfälliga exponering besättningen utsätts på bildäck på passagerarfärjorna även som miljöpåverkan.

– Nytt materiel, bättre ventilation, filer och utsug sänker PAH-halten. Bränslet här håller däremot redan en god nivå. Påverkas du av dieselavgaserna, använd andningsskydd. Får du andningsproblem be om möjligt att få flytta till andra uppgifter. Och sluta röka, råder hon.