Född i början av 1950-talet tillhör jag en generation som aldrig varit med om krig, men som ändå vuxit upp i ett samhälle som präglades av traumatiska minnen från andra världskriget.

Som barn visste jag att krig hör till det värsta som ett land kan drabbas av. Jag läste en barnbok som handlade om en kinesisk flicka. Jag grät bittert när en av de vinande kulorna träffade flickan i huvudet, just som hon försökte rädda en japansk soldat: Kriget rullade vidare, men för Satu-sai var det slut.

Som 10-åring tyckte jag om att läsa eftermiddagstidningen Nya Pressen, som alltid lika punktligt damp ner genom vår brevlucka. Kubakrisen pågick, och en dag läste jag följande feta rubrik: KENNEDY VARNAR FÖR KRIG. Jag blev så upprörd att jag genast ringde till min mamma: Blir det krig?

Mot slutet av 60-talet drogs jag med i hippierörelsen och lyssnande på Bob Dylans sånger. I Helsingfors träffade jag Dan, en ung amerikan, som var på flykt från "Uncle Sam". Dan hade skrivit in sig vid universitetet i Oslo, vilket hjälpte honom att undgå rekrytering till USA:s armé och kriget i Vietnam.

På 70-talet kom jag i kontakt med Nichiren-buddhismen, en efterlängtad syntes av livsfilosofi och fredsrörelse. Daisaku Ikeda skapade Soka Gakkai i ruinerna av andra världskrigets Japan. Så här inleds Ikedas roman The Human Revolution: Det finns ingenting som är lika grymt som krig.

Senare bodde jag i New York och deltog i buddhistmöten, som leddes av Earl, en Vietnamveteran. Earl talade aldrig om sina erfarenheter av kriget, men det var uppenbart att han plågades djupt av sina minnen. Jag jämförde Earl med Dan. Var Dan feg, eller hade han bara tur? Var Earl en hjälte, eller ett offer? Men krigets kalla logik ger aldrig några entydiga svar på dessa frågor.

I dag frågar även mina barn: Mamma, blir det krig? Min 7-åring leker med sina plastsoldater, som han arrangerar i trupper på sin bilmatta. Hans bilmatta har fått en nytt namn: Bagdad.

När de amerikanska trupperna stormade Bagdad, fylldes gatorna av plundrande irakier Jag läser om en man, Ameer, som lyckades få med sig en vacker dörr från Saddam Husseins palats. Han ämnade installera dörren i sitt hem i stadsdelen Mansour.

Jag tycker faktiskt att Ameer gott kan få behålla Saddams dörr. Jag hoppas också att denna dörr leder till ett nytt Irak och står öppen för olika etniska grupper. När Ameer stänger denna dörr i sitt hem i Bagdad, hoppas jag att han samtidigt stänger ut de långa åren av förtryck och förföljelse.