Flimmer och brus i
all ära, men den här gången tycker jag mig höra prassel i bakgrunden. I och för sig
har det varit rätt tyst kring den finlandssvenska pressen på sistone, men med tanke på
de ekonomiska trenderna lär det bara vara en tidsfråga innan debatten återigen blossar
upp.
Hur skall vi bli bättre, vackrare och attraktivare hör till de frågor som
tidningsfolket ställt sig. Ursäkta bara, men frågan är fel ställd.
Det är inte i första hand tidningarna som skall bli bättre, det är de potentiella
läsarna som borde skärpa sig. Inte minst i huvudstadsregionen där otroheten gentemot
den svenskspråkiga dagspressen nått direkt epidemiska proportioner.
Med den här takten är det snart svårare att vandra in i ett finlandssvenskt hem med
Husis på vardagsrumsbordet än att åtnjuta en Svenska dagen fest utan kommunistligister
på programmet.
Förklaringen är alltid den samma: "Du vet, måste man välja mellan Hesari och
Husis så blir det ju Hesari". Just det, ja. Enligt samma logik borde man väl som
Åbobo välja Turun Sanomat framom Åbo Underättelser.
Okej, jag kan förstå att de som gillar idrott, dödsannonser (finskspråkiga dör
oftare och tidigare varför finlandssvenska blaskor inte har en chans) och
kaffe-erbjudanden föredrar TS. Å andra sidan, råkar man intressera sig för så obskyra
saker som barndagvård, skolfrågor, läkartjänster på det tredje inhemska o s v ligger
man risigare till.
Enligt gällande journalistisk praxis är nämligen svenska dagisbarn och deras problem
på den kommunalpolitiska arenan inte värda att notera. Då är det bättre om man t.ex.
äger en hund som springer omkring och biter folk. Hundar struntar i språkaspekten och
är därför mera tacksamma nyhetsobjekt.
Det där är sånt som man stöter på lite här och där. Själv brukar jag till
vardags sporta med att skriva filmkritik i Hbl. I samband med det brukar man dela ut
stjärnor, och man skulle ju tycka att "svenska" stjärnor är lika värdefulla
som finska stjärnor. Icke, sa Nicke. I reklamen föredrar man att citera 7 Päivää,
Ruotuväki och andra framstående filmtidskrifter.
Vad jag ödmjukt och anspråkslöst försöker säga är att finlandssvenska tidningar,
ja, medier överlag, ibland kanske kan erbjuda ett mervärde i vissa frågor. Eller sen
inte. Faktiskt ljög jag lite grann när jag påstod att det är bara läsarna som borde
ta sitt förnuft till fånga. Det skulle ju inte skada om också tidningarna skulle
skärpa sig, göra mera och bättre grejer.
Va' då? Vi sliter ju redan häcken av oss (inom de givna ekonomiska ramarna) hör jag
någon säga. Det är inte alls att tvivla på, men frågan är om det trots allt inte
finns outnyttjade resurser.
Jag tror det var Thomas Rosenberg som i tiderna undrade huruvida de finlandssvenska
tidningarna förstår att utnyttja sina frilanskrafterna till fullo. Svaret är
"nej". Under mina femton år som frilansråddaktör har jag ytterst sällan
fått den kritiska frågan: "Nå, vad går du EGENTLIGEN går för?"
Aj att det kostar? Det gör det inte. För de flesta tidningar är frilansarna rena
rama gratisarbetskraften. Löntagaren är ett undantag. Ni får gärna läsa vidare.
Krister Uggeldahl
