Också det nya regeringsprogrammet syftar till förbättrad sysselsättning. I det allmänt formulerade regeringsprogrammet syns det ändå ganska lite av Sailasgruppens rätt långt gående och detaljerade förslag. Sailasgruppens fokusering på individuella incitament syns inte heller, vilket känns bra. I stället betonas, med centerns arbetsreform i gott minne, trepartssamarbetets betydelse så pass ofta att det blir rentav övertydligt. Jag tror att regeringsprogrammets skribenter har kommit närmare sanningen, trots att det tillsvidare saknar den konkreta utformning som behövs för att verkligen åstadkomma något.

Sailaspappret innehåller förstås många idéer värda att begrunda, t.ex. satsningar på att förbättra kopplingen mellan utbildning och arbetsliv. Det grundläggande tankefelet är ändå att man ser en nästan helautomatisk koppling mellan individuella incitament och sysselsättning. Alltså den gamla filosofin: "Alla som vill arbeta får nog jobb".

Den centrala frågan i sysselsättningsfrågan är givetvis anpassningen av befintlig arbetskraft till befintliga arbetsplatser. Förre FPA-bossen Pekka Tuomisto sade en gång träffande att " när det inte finns arbete så finns det inte". I en sådan situation åstadkommer åtstramningar ökad fattigdom och nya skuldproblem. Alltså jobb för socialarbetare, inkassobyråer och kronofogdar, just inget annat i sysselsättningsväg.

I en stark tillväxt och i en ekonomi stadd i stark förändring och flexibilitet kan man lättare strama åt och därmed förbättra och förstärka incitamenten att söka sig till nya befintliga jobb. Att göra det i nuvarande situation är mera att förlikna vid att försöka skuffa med ett rep. Medicinen med skattelättnader och åtstramningar fungerar dåligt om ekonomin är på väg in i en lågkonjunktur, vilket mycket tyder på. I en sådan situation hjälper inte heller omskolning och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Skattelättnader försvinner i en globaliserad kapitalmarknad med låga vinstförväntningar lätt i fel fickor, förstärker företagens vinst, men förbättrar inte sysselsättningen nämnvärt. Ta bara det sorgliga exemplet med ett av våra rederier som lyckades med trollkonsten att förvandla statsstöd till dividender.

Krisdrabbade företag har i Sverige börjat använda termen "övertalighet". Det ordet säger ganska mycket om den bakomliggande filosofin. Vinsten i första hand, sysselsättningen i andra hand. De företag som sanerar ut mest arbetare belönas med stigande aktiekurser och ökande vinstförväntningar.

Å andra sidan. Det är sant att det finns arbete. Många kommuner lider av kronisk brist på kompetent arbetskraft. Många fler skulle behövas i vården och i skolorna och hos polisen. Många vägar och offentliga byggnader lider av dåligt underhåll o.s.v. Men det rimmar illa med privat vinstfilosofi och skattelättnader att öka sysselsättningen genom att anställa nytt folk i stat och kommun, förbättra villkoren och öka attraktiviteten av offentliga jobb.

Övertalighet? Kanske vi borde använda ordet omvänt. Vi har övertalighet i arbetslöshetsregistret och undertalighet inom många viktiga sektorer.

Kanske den nya regeringen ändå har rätt bas, eller åtminstone den bästa tänkbara basen, för att inse att den enda vägen för att förbättra sysselsättningen och få fart på ekonomin just nu kan tänkas vara genom en nysatsning på offentlig tjänsteproduktion.