Där exportindustrin permitterar och friställer på
andra håll i landet gör man dygnsrekord på stålfabriken AvestaPolarit i Torneå.
Fabriken med dess över 2 000 arbetare är också i sommar arbetsplats för cirka 600
sommarjobbare.
På AvestaPolarit tror man på framtiden: 1999 gick man in för Projekt Dubbelt vilket
innebär att man fördubblar stålproduktionen fram till år 2005. Investeringar på en
miljard euro och 1,7 miljoner ton råämne per 
år ska lyfta smältverket i Torneå till världens största
producent av rostfritt stålämne.
Investeringarna och de ljusa arbetsutsikterna inverkar på arbetsmotivationen.
Huvudförtroendeman Juha Lohiniva säger att den som har fått jobb på
AvestaPolarit är nöjd och väl motiverad att bevisa att man klarar sig och kan också
där högt upp i norr. Fabriken sysselsätter förutom torneåbor också folk från Kemi,
Simo, Övertorneå, Tervola och givetvis från Haparanda på svenska sidan.
Inte ens globaliseringen upplevs som ett hot här, fastän man t.ex. i låglönelandet
Kina bygger nya stålfabriker. De väldiga investeringarna här i innersta Bottenviken kom
med löfte om fortsatt jobb.
Västra Lappland lever av stålen från AvestaPolarit: indirekt har fabriken en
sysselsättningseffekt på tusentals arbetsplatser.
– Om vi inte hade stålfabriken står inte mycket annat till buds för att
sysselsätta folk, menar Juha Lohiniva.
Bristen på alternativ gör en ödmjuk men inte hukande. Om det inte har förekommit
permitteringar eller friställningar så har det inte varit några fackliga
skärmytslingar heller. Under de senaste åren har man lärt sig att leva med en ny och
öppen företagskultur, vilket betyder att man tar upp och diskuterar konflikter så fort
det finns en antydan till sådana.
– Teamarbetet har lett till en öppen och debatterande arbetsgemenskap.
Atmosfären är god och det syns också i resultatavlöningen, säger
huvudförtroendemannen förnöjt.
Helig treenighet
AvestaPolarit, som hör till Outokumpukoncernen bygger sin framgångshistoria på en
helig treenighet: Elijärvi kromgruva i Keminmaa, stålfabriken och Röyttä hamn i
Torneå. Avståndet från grundråvaran till slutproduktens lastningshamn är bara kring
tjugo kilometer.
Kromfyndigheten i Keminmaa är en av världens största. Det torde finnas krommalm i
gruvans innandömen för minst hundra år framöver.
Hamnens närhet är minst lika viktig. Den främsta råvaran för rostfritt stål är
järn- och stålskrot som skeppas till Röyttä hamn från Mellaneuropa, Ryssland och
t.o.m. Amerika. Och naturligtvis från andra delar av Finland.
– Vi samlar in alla gamla skördetröskor så de inte blir skräpande på
åkrarna. Men vi är också mycket kräsna när det gäller järnskrot, berättar
personalchef Risto Leinonen.
Järnskrotet har också blivit ett "miljöproblem" för AvestaPolarit. I
Finland betraktas järnskrot som avfall vilket ger mera byråkrati och större kostnader
än om det betraktades som råvara.
– I inget annat EU-land definieras järnskrot som avfall, påpekar Leinonen.
Rostfritt stål är i sig en mycket miljövänlig återvinningsprodukt, d.v.s. stålet
återgår till sin ursprungliga uppgift som råvara för nytt stål.
Stålband blir diskbord
När krommalmen och järnskrotet har samlats upp vid fabriken i Torneå börjar deras
krokiga färd i en automatisk och sluten process. I smältverket gjuts råvaran till ämne
och i förvalsen kavlas det ut till tunna skivor. Ämnet töjs efter fem pressningar ut
från 13 till hundra meter. I varmvalsen magrar det från 35 mm till tunnaste tunna 0,4
mm:s skivor.
Förvalsare Juhani Kauppi visar stolt upp den nya ugnens finesser: det blev
dygnsrekord på över 4 000 ton i april. Om hela april går lika bra ramlar det ner en
resultatpeng i arbetarnas lönekuvert.
Efter vissa mellanskeden styrs skivorna över till kallvalsen där ädelstålets
slutliga tjocklek formas. På kallvalsverkets över 12 hektar tar sig arbetarna bäst fram
med cykel för där tillryggalägger de flera kilometer varje skift.
Ur kallvalsen vandrar skivorna vidare för att kapas, lagras och transporteras till
hamnen. Från fabriken i Torneå går stålband och -skivor som ska användas i bl.a.
processindustrin, i restauranger och hushåll, inom transportbranschen och
byggnadsindustrin.
Det rostfria stålet är ett lättskött och hygieniskt material i diskbord och
kastruller, det är hållbart också som kärl för gaser och syror inom t.ex.
pappersindustrin.
Bundenheten ökar
När man väl har fått foten in på fabriken stannar man i allmänhet kvar där hela
sitt yrkesverksamma liv.
– Vi dricker ganska ofta 65-årskaffe här och många är fullt friska när de
går i pension, konstaterar personalchef Risto Leinonen.
Alla är dock inte lika lyckliga. Arbetarskyddsfullmäktige Asko Sanaksenaho
berättar att fjolåret var speciellt dystert, även om man har lyckats minska både
arbetsolyckorna och sjukfrånvaron på fabriken. I fjol inträffade en arbetsolycka som
ledde till döden och en annan med allvarliga följder.
– Det vanligaste är att man snavar och skadar fötter och händer.
Förhållandena på fabriken måste förbättras hela tiden. Den nya tekniken och
automatiken innebär också en utmaning för arbetarskyddet, liksom bestämmelserna från
EU och den nya arbetarskyddslagen.
Huvudförtroendeman Juha Lohiniva tillägger att problem med orken är vardag också i
den utpräglade mansvärld som stålfabriken utgör. Genomsnittsåldern är drygt 43 år,
treskiftsjobbet tynger och arbetstakten skruvas upp i takt med maskinernas effektivitet.
– Maskinen går i sin egen takt och där gäller det bara för människan att
följa med. Man blir allt mer bunden vid maskinerna och lämnar aldrig kontrollrummet
innan någon annan kommer och avlöser.
AvestaPolarits Torneåfabrik har också kvinnliga anställda, närmast tjänstemän,
men också inom städningen, som lyftkrans- och truckförare och som kontrollanter. En
tiondedel av de anställda är kvinnor.
– Arbetet är fortfarande fysiskt mycket tungt fastän automatiken sköter det
mesta. Reparationsarbetena är tunga när det blir störningar i produktionen. Det
begränsar kvinnornas möjlighet att delta i produktionen, konstaterar Asko Sanaksenaho.
Gränslöst liv
Det öppnar vissa möjligheter att ha sin arbetsplats invid landsgränsen. Juha
Lohiniva och hans familj bor i Haparanda på svenska sidan i likhet med ett sextiotal
andra på fabriken.
– I tiderna var bostäderna billigare på den svenska sidan och samma gällde för
bilar. Arbetsresan blir ju bara femton kilometer så det är ju rakt ingenting.
Tidsskillnaden har inte heller någon betydelse: Juhas väckarklocka är ställd efter
finsk tid medan familjens övriga urverk släpar en timme efter.
Juha får sin lön i euro på ett bankkonto i Finland. Han växlar till kronor vid
behov. Sina skatter betalar Juha i Sverige.
– Man kan betala i euro i Haparanda så det är sällan jag behöver växla
valuta. En del av maten köper vi på finska sidan, bensin och öl däremot i Haparanda
där de är billigare.
Juhas barn går i finska skolan i Haparanda men har sina fritidsintressen på
Tornesidan.
Juhas fru som är barnmorska blev arbetslös i och med den svenska
centraliseringsivern. Förlossningskliniken i Haparanda flyttades 130 kilometer söderut
och ett jobb där hade inneburit alltför långa resor. Avfolkningsbygderna på den finska
sidan har inte heller efterfrågan på barnmorskor då nativiteten är så låg.
LEENA SERETIN
Översättning: Astrid Nikula
